En jul för länge sedan

Far och mor
Far och mor

Vi närmar oss jul, en högtid med ljus, värme och glädje. Kanske inte för alla, det är många som mår dåligt, arbetslösa,sjuka. Förtvivlade föräldrar och ensamstående som inte kan ge sina barn någon jul med tomte, klappar och mat.Vi lever i 2011 talet men mycket liknar 1940-talet, det är skrämmande att det fortfarande finns fattiga människor i vårt land. Människor som har svårt att få livspusslet att fungera.

Mina tankar går nu i juletid, som så många gånger förr om åren, till min barndoms jul hemma i Bysjön. En annorlunda jul för två torparbarn i ett väglöst land, långt ifrån vad även då, välfärdens jular hade att erbjuda. Men där tryggheten, värmen och gemenskapen var den sammanhållande länken bland de 10 gårdarna och dess innevånare i byn.

Jan-Ola och jag
Jan-Ola och jag

Året är 1945 jag är åtta år min lillebror fem. Ute är det kallt och mycket snö vi har en riktig varga vinter säger dom äldre. Jag har kommit hem från skolhemmet där jag bor under skolterminerna. Är glad för att få vara hemma hos mamma och pappa och mina två bröder. De har flyttat in i vår nybyggda stuga medan jag varit borta.  Det känns lite främmande att komma hem. Pappa har kommit hem från Österåsens sanatorium där han legat för sin lungsot. Mamma har gått i dagsverk och fått både pengar,fläsk, kött och skinka som betalning. Behövligt nu när pappa varit sjuk och inte kunnat jaga och fiska, som han annars brukar göra för att vi ska få mat på bordet.

Men nu är alla hemma, och vi ska börja göra i ordning för första julen i nystugan. . Pappa ska åka spark till Krånge i morron och handla. Mamma skriver upp på en lapp vad vi behöver. Han åker iväg tidigt medan det ännu är mörkt ute. Kommer hem mitt i natten med sparken fullastad. När vi vaknar nästa morron är köket fullt av varor som han handlat. Jag ser en röd vaxduk till köksbordet, ett förklädestyg till mamma. Mjöl jäst socker kaffe bröd och mycket andra saker. Julklappar från mormor. En påse med praliner till min bror och mig har han också köpt, men den ställer han högst uppe i ett skåp. Den ska sparas till jul.

En låda med mat från moster Olga, och ett brev med pengar Mamma gråter när hon läser brevet, men talar inte om vad som står där. Ett paket från Åhlen och Holm gömmer mamma i en garderob. Hoppas det är våra julklappar. Jag önskar att det är en docka i paketet, och en lastbil till mig säger min bror. Men det är nog bara kläder. Nu längtar jag till jul.

Hans-Ingvar
Hans-Ingvar

Äntligen är det julaftons morgon och vi får kaffe med dopp. Efter det blir jag och min bror ensamma hemma.

Pappa har gått för att söka en gran. Mamma går till tant Beda på Lappåsen. Av tant Beda får vi Mjölk, grädde, hemsmör och mycket annat gott varje jul. Storebror är ute på sjön och vittjar gäddkrokarna. Ni ska bära in ved, sa mamma till oss innan hon gick, för vi behöver mycken  ved att elda med idag, vi ska ha det varmt och skönt inomhus under julen.

Känner inte den riktiga glädjen över att vara hemma. Det känns ovanligt och främmande i nystugan. På Skolhemmet är vi 40 barn,det är stort varmt och ljust. Ser mig omkring i köket som är det enda rummet vi använder. Jag får ont i magen, hoppas mamma och pappa kommer hem snart.

Pappa kom hem med en fin gran som vi ställer in i kammaren. Mamma tar fram jullådan, vi klär granen så fint med alla saker som jag minns från förra julen, dörren till kammaren ska få stå öppen, så att vi kan se den. Ute är det 25 gr kallt så vi får elda ordentligt i spisen, för i kammaren finns ingen värme. Vi har nu ätit av all den goda maten, tomten har varit här. Det blev ingen docka i år heller, men mössa vantar, sockor och en del andra saker.

Det blev heller ingen julotta i år, men jag och min bror har fått lov att gå ner i byn och hälsa på dom andra barnen i morgon. Där hittar jag glädjen och hemkänslan, för allt är sig likt där Känner mig nöjd och glad när vi går hem.

Harriet och Mona
Harriet och Mona

Dagarna går fort, jag åker snart tillbaka till skolhemmet. Till påsk kommer jag hem igen, då känns det nog bättre för då vet jag hur det ser ut i nystugan. Jag ska tänka på den och se det inom mig hela tiden så jag ingenting glömmer. För det är ju där och hos alla andra i byn jag mår bra och känner mig hemma.

 

 

Annagreta Eriksson.H.                                  2011-12-04

 

”Opp i Johans”

Lördagsgodis

Man kan lätt tro att lördagsgodis är ett senkommet påfund p.g.a. TVs inträde i hemmen. Det ska vara chips-ostkrokar- smågodis dricka mm. Allt ska ätas, tuggas med frenesi i takt med tvprogrammen-dataspel osv. Men lördagsgodis fanns även när jag var liten hemma i Bysjön. Någon kiosk eller affär fanns inte, men utan godis behövde vi inte vara. Vi ”tillverkade” vårt eget.

När lördagskvällen kom och stillheten bredde ut sig som en varm filt, tempot blev lugnare samtalen lågmälda, mamma bytte till finförkläde och pappa tog av sig blåblusen. Då visste vi att nu är det helg.  Nu får vi göra kakaoröra. Kakaoröra görs genom att man tar ett par skedar kakao i en kaffekopp, häller i rikligt med strösocker, tar i lite mjölk eller grädde om det finns. Sedan rörs det ihop till en god röra, för att sedan ätas sakta och njuta av det goda. Jag och mina bröder tävlade om vem som kunde hålla på längst med att äta upp. Den som höll ut längst och blev sist vann. Jag var för sugen på det goda för att vinna, jag vann sällan.

Jag och min bror Jan-Ola med finkläderna på. Foto: Gertrud Johansson, Lappåsen.
Jag och min bror Jan-Ola med finkläderna på. Foto: Gertrud Johansson, Lappåsen.

Ett annat godis var äggtoddy. Vi hade inga höns. Ägg fanns inte på vinterhalvåret, då ruggade hönsen och värpte inga ägg. Men på våren när äggproduktionen kom igång, kunde vi få en krona för att gå till Jenny på Näset och köpa ägg. Vi fick fem ägg för en krona. Sedan fick vi barn var sitt rått ägg. De återstående två gjorde mamma pannkakor på. Eller en sockerkaka.

Äggtoddy gjorde vi genom att skilja den råa gulan från vitan. Lade gulan i ett glas, fyllde på med strösocker, vispade sen med en sked till en krämig smet. Tävlade också där om vem som vispade längst och fick mest toddy i glaset. Det handlade om att ha tålamod och inte vara allt för sugen på det goda. Vi kunde vispa länge ibland för att bli den som fick mest i glaset. Minns att en kväll kom luffaren ”Kamraten”in och bad om mat och husrum för natten. Mamma och pappa blev väl inte så glad när han kom, han fick lov att stanna men stämningen blev tryckt. Vi vispade extra länge den kvällen. Han väntade på kvällsmat. Till slut sa han: Det var ett förbajat vispande i den här gården, ska ni hålla på länge? Eftersom han ingav respekt så åt vi snabbt upp vår toddy den gången.

Ett godis vi också gjorde var smält ost. Mamma sparade alla ostkanter till oss. Dessa la vi på ett kluvet björkvedträ i vedspisens ugn där de smälte till en seg god ostmassa. Godast blev de när de var lite brända. Varför vi la det på ett vedträ vet jag inte, reflekterade inte över det heller, men gott var det. Allt detta kan idag tyckas vara ett märkligt lördagsgodis. Men det var gott utan tillsatser och farliga färgämnen

Vad vi längtade till lördag och vad vi njöt av vårt godis.. Skillnaden är väl tillgången och överflödet mellan 1940 talet och  2000 talet.

Annagreta i Holafors

 2011-03-29

Anders Erssons smycke

När jag fyllde 70 år fick jag ett fint halssmycke av vår äldsta dotter Lille-Mon. Det smycket bär på en speciell historia, som jag här tänker berätta för er;

Erssons smycke
Erssons smycke

För mer än 200 år sedan kom en man med namnet Anders Ersson vandrande med sin familj, till min hemby Bysjön. Han kom från sin närliggande boplats Lövsjön för att slå ner sina bopålar i min hemby. Jag är i femte led en ättling till denne Anders Ersson.

Nu till historien. När jag och min bror var små, gjorde vi varje sommar tillsammans med föräldrarna en fiskeutflykt till Lövsjön. Det hade pratats i fler dagar innan om denna märkliga plats. Om våra förfäder och hur vi skulle vandra på samma stig som dom gått för flera hundra år sedan. Vägen var lång för små trötta ben, men matsäcken hägrade och så fanns där en stor bäck som vi kunde bada i. Annars fanns där föutom sjön endast skog och längre in i djupa skogen för oss då helt ointressant en liten glänta.

När dagen närmade sig sitt slut, fiskafänget godkänt och matsäcken uppäten, var det dags att vandra hem igen. Men då hände det alltid, föräldrarna blev allvarsamma, vi skulle besöka gläntan där mina förfäder en gång hade bott. Vad såg vi? Jo några hörnstenar och ett stort stenröse…  Ni ska veta att här börjar er historia, fick vi höra varje gång. Inte så intressant då. Men så fick jag själv barn. Historien upprepade sig. Varje sommar när vi hälsade på hemma i Bysjön, tog vi våra barn med oss på fisketur till Lövsjön. Berättade samma historia för våra barn. Anders Erssons historia levde vidare.

En sommar för inte så länge sedan, gjorde dottern Lille-Mon och jag om samma resa nu med bil, för nu hade det brutits väg förbi Lövsjön. Undrar vad Anders Ersson skulle ha tyckt om det? Vi metade, stekte våra abborrar över öppen eld, kokade vårt kaffe. Njöt av dagen. Innan det var dags att bryta upp tog vi en tur till Anders Erssons glänta. Lille-Mon hittade en vacker sten i stenröset. Den ska jag ta med hem som minne sa hon med eftertanke.

Så kom den dagen jag fyllde 70 år. Bland presenterna låg en liten smyckeask. Den var från dottern. I det medföljande brevet fick jag veta, att den sten hon tog med sig hem den underbara sommardag vi hade tillsammans några år tidigare, hade hon låtit göra ett smycke av. Anders Erssons historia lever vidare både i sjätte och nu i sjunde generation genom mitt smycke. Vars historia jag kommer att berätta vidare för våra barnbarn…

Som kuriosa kan nämnas att Anders Ersson föddes i Holafors, som har varit min by nu i snart 60 år. Så att som det sägs att man återvänder dit allting började, kanske har sin sanning…

Annagreta Eriksson. H

I Holafors  23 jan. 2011

”Så minns jag min barndoms jul”

Vi är i adventstid, en högtid med ljus, värme och förväntan. Mina tankar går då som så många gånger förr till min barndoms jul hemma i Bysjön. En annorlunda jul för ett litet torparbarn i ett väglöst land, långtifrån vad dagens jular har att erbjuda, men där tryggheten, värmen och gemenskapen var den sammanhållande länken bland de tio gårdarna och dess innevånare i byn 

 /Annagreta Eriksson. H.

 

Julnovellen del 1

Året är 1943, jag är sex år, min lillebror Jan-Ola är fyra år. Jag vaknar av att jag fryser. Elden i kaminen som värmde så skönt i gårkväll, har förlänge sedan slocknat. Det är iskallt och mörkt i rummet. Jag delar säng med min lillebror. Pappa och mamma är vakna, jag hör deras röster från köket. Nu vaknar även Jan-Ola.

-Jag fryser, säger han. Vi kryper båda ner under fällen, börjar prata om julen.

-Hur länge är det till julafton? Undrar han.

-Jag vet inte, svarar jag.

-Men både grisen och Pricken är slaktade, vi ska äta dom till jul, säger mamma.

-Pricken som var ett fint litet lamm, som vi lekt med hela sommaren, jag tänkte inte äta någonting av honom!

-Inte jag heller, säger Jan-Ola. Vad tror du vi får för julklapp i år? Jag önskar mig en liten lastbil, en sådan som Håkan fick ifjol.

-Jag önskar mig en riktig docka, en fin med blundögon och riktigt hår, som jag sett i en priskurant. Men nu tycker jag vi springer ner till köket, det är varmare där. 

-Är ni redan vakna, sätt er vid spisen och värm er, det är 20 grader kallt ute, vi får nog en fin jul i år, säger mamma.

 

Del 2

Dagarna är korta nu, vi leker mest ute i snön fast kylan är svår. En morgon när vi kommer ner till köket sa mamma, idag är det 40 grader kallt, idag får ni vara inne. Det är 14 dagar till julafton, vi måste börja med julförberedelserna.

– Har ni sett balsaminerna? Dom måste få egna burkar att stå i. Ni ska få sätta rött crêpepapper runt burkarna, det blir fint i fönstren till jul. Vi måste också vika nya girlanger, papperet räcker säkert till det också. Och så måste vi hitta på vad vi ska göra för julklappar i år. Alla i byn ger varandra små julklappar Jag har sparat papper från i fjol som vi kan slå in dem i. Så måste jag lägga in skinkan i saltlake, köttet från Pricken har jag saltat ner, och lutfisken är snart klar.

 Hon pratar bara mat, mat. Pappa syns inte till, men bössan ovanför soffan är borta, så han är nog ute och jagar. Innan jag hinner fråga säger hon, pappa gick ut med bössan imorse, kanske kommer han hem med en jultjäder.

– Fryser aldrig pappa, frågar jag.

– Det gör han säkert, men han tycker om att jaga och då glömmer han kylan. Ta på er kläderna nu så ni inte fryser.

Efter att vi ätit frukostgröten börjar vi vika girlanger. Vi klipper röda och gröna långa remsor som ska vikas. Vi klipper och viker.

– Mamma hur länge ska vi hålla på?

– Tills ni är klara, svarar hon.

Det tar ju hela dan suckar vi. Äntligen är vi färdiga, jag ska aldrig vika girlanger mer i hela mitt liv tänker jag. Plåtburkarna med rött papper, blev så fina. Nu ska mamma sätta blommor i dem och ställa i fönstren.

 

Del 3

Pappa har kommit hem, han har skjutit en hare och en tjäder som nu hänger ute på stuguväggen. Jag går ut och tittar, tycker synd om dem. Haren har en granruska i magen. Men det är mat, mat som vi ska äta till jul.

-Mamma varför måste vi äta så mycket när det är jul, frågar jag när jag kommer in. Jag tänker på Grisen och Pricken som också är döda.

– För att jul är en högtid, svarar hon.

– Vad är en högtid?

– Jesu födelse firas då, precis som när du fyller år.

– Men mamma, inte äter vi så mycket då, protesterar jag.

– Fråga inte så mycket, allt det där får du veta på juldagsmorgon när vi åker till julottan, prästen berättar det då.

Kylan håller i sig, vi får vara inne och hjälpa till, vi har bakat stora tjocka pepparkakor, gubbar och gummor, som vi sedan garnerar med glasyr. Alla kvinnor i byn får en gubbe och alla karlar får en gumma. Men alla barnen då, vad ska dom få, undrar vi.

– Jag vet, säger jag, vi kan koka godis, ge alla en strut var.

– Ja det kan ni göra, säger mamma, men var försiktiga så att ni inte bränner er.

Idag har pappa cyklat till Krånge. Det kom en avi från Åhlén&Holm med postväskan i går. Det finns ett paket på posten. Vad nyfikna vi blir!

– Är det julklappar? frågar vi.

– Det får ni se på julafton, svarar pappa.

När han kommer hem har han cykeln fullpackad med varor som han packar upp. En röd vaxduk till köksbordet. Ett förklädestyg till mamma. Mjöl, jäst och en del andra saker till julbaket. Paket från Åhlén&Holm gömmer mamma i en garderob. Hoppas, hoppas att det är en docka i paket. Och en lastbil till mig, säger Jan-Ola. Men det är nog bara kläder tror vi, för det brukar vi få på jul. En påse praliner till oss har pappa köpt, som han ställer högst uppe i ett skåp.

– På julafton ska ni få smaka.

Vi vet, för så är det varje jul.

– Att inte kylan ger med sig, två dagar till julafton och lika kallt idag. Ni får sova i köket i natt, jag stannar uppe och eldar, har mycket kvar att göra, säger mamma.

Allt är så spännande två dagar kvar. Vi kan inte sova.

 

Del 4

Julklappsdockan
Julklappsdockan

– Vad tror du vi får av lärarinna och tant Jenny? frågar jag Jan-Ola.

Vi brukar alltid få köpesaker av dem. Men vad gör mamma? Hon sitter och syr. Hon gråter. Törs inte fråga. Somnar ifrån alltihop, drömmer om den fina dockan.

Idag ska julklappssäcken till alla i byn vara klar. Tomtarna ska hämta den i kväll. Undra vilka som ska vara tomtar i år. Kanske Julia och Märta-Greta för de är äldst av barnen i byn.

I väntan på tomten

Vi står i fönstret och tittar, det är fullmåne och vackert med den vita snön på träden som ger spöklika skuggor på marken, men inga tomtar syns.

– Nu måste ni lägga er, i morgon är det julafton, då ska vi upp tidigt och göra allting klart, säger mamma.

Hon värmer grytlock ock lägger i sängen mot kylan. Vi somnar gott.

– I dag ska ni ta på er finkläderna, och ni ska få kaffe med dopp, riktigt kaffe, inget surrogat.

Mamma har sparat kaffebönor i en burk för att ha till jul. Det är ransonering på allt nu under kriget. Nu mal hon kaffebönorna, det luktar gott. Den röda vaxduken ligger på bordet och vetebröd, pepparkakor, drömmar och pinnar är uppdukade. Julljusstaken med tända ljus, stårsom den brukar mitt på bordet. Vi doppar andäktigt i kaffet. Det är äntligen julafton, i kväll kommer tomtarna med julklappar.

– Jag ska springa på Lappåsen, säger mamma.

Vi vet, det gör hon alltid på julafton. Av tant Beda får hon mjölk, hemsmör, grädde, hembakat bröd och gotta. Pappa ska gå ut och hämta en gran. Storebror Hans-Ingvar ska vittja gäddkrokarna.

– Ni får ansvara för eldningen i spisen. Tänk på att vara försiktig med elden, säger mamma innan hon går.

Vi är ensamma hemma, öppnar och stänger spisluckan, stoppar in ett vedträ då och då, känner oss stora och duktiga.

– Nu kommer pappa med granen, ropar Jan-Ola, som stått i fönstret och väntat.

Del 5

Pappa kommer in med granen som är full av snö och rimfrost, ställer den på några tidningar vid spisen. Det fräser när snön droppar på spisen, det luktar gott av granen. Hans-Ingvar kommer med två fina isgäddor, men vad mamma blir borta länge! Vi börjar bli hungriga. Nu hör vi steg på farstubron. Mamma kommer in, bär godsaker i stora kassar från tant Beda. Nu ser hon granen.

– Vilken fin gran vi får i år, säger hon.

– Får vi klä granen nu?

– Nej, först ska vi äta dopp i grytan.

Hon dukar fram det vi fått av tant Beda, vi äter oss mätta. Sedan hämtar hon ”julgranslådan”. Pappa bär in granen till kammaren. Där är det kallt, så den barrar inte första veckan.

Granen kläs
Granen kläs

Det finns inte mycket möbler i kammaren, en säng ett bord och några stolar. Kammardörren får stå öppen på dagen så värmen går dit. Granen blev så fin med alla kulor, karameller, glitter och stearinljus.

– Kan vi inte få gå ner på byn och se om dom har klätt sina granar?

– Nää, på julafton ska man stanna hemma och vänta på tomten. Ni kan gå ut och leka en stund, vi har ju fått töväder.

När vi kommer in har mamma börjat duka fram julmaten. Det luktar så gott.

– När kommer tomten, undrar vi?

– Det blir nog sent, han har många gårdar att gå till.

Vi suckar. Julafton är årets längsta dag. Man går bara och väntar och väntar. Nu är det klart att äta, mamma och pappa, storebror är finklädda, julgranen är tänd och står så vi ser den. Mamma vill hålla ögonen på de levande ljusen, är rädd för elden sedan vårt första hem brann ner till grunden. Åh, så mycket mat jag orkar inte äta av allt! Äter inget av Pricken. Ute är det mörkt. Jan-Ola springer ut och in, spejar efter lyktor och lyssnar efter pinglor.

– Tänk om tomtarna inte kommer!

– Klart att dom gör, svarar jag, vad skulle dom göra med alla julklappar annars?

De andra sitter kvar och äter, att dom bara orkar.

– Ni måste äta risgrynsgröt så vi får ställa ut det som blir över till tomten.

Stackars tomten, han måste äta gröt i alla gårdar, det är nog därför han inte kommer. Det bultar på dörren, in kommer tomtarna med en stor säck på ryggen.

– Finns här några snälla barn?

– Joo, svarar vi och hjärtat bultar hårt av spänning.

När alla fått sina paket och tomtarna har gått får vi öppna paketen. Jag fick en docka, men inte den i priskuranten, utan en som mamma sytt av vita näsdukar, med en fin röd klänning. Sedan fick jag ett halsband, dockservis, målarbok och kritor, kläder. Jag leker med dockan och dockservisen, målar lite grann, sedan lägger vi alla våra julklappar på bordet i kammaren. Så gör alla barnen i byn med sina julklappar och när julen är över går vi runt och tittar på vad alla har fått. Klockan har blivit mycket.

– Nu måste vi gå och sova säger mamma. I morgon bitti ska vi upp tidigt och åka med droska till julottan i Junsele.

 

Del 6 – sista delen

Mamma börjar spara ett-, två-, fem- och tioöringar i ett tomt bitsockerpacket redan efter jul för att vi ska åka till julottan nästa jul. Det har hon gjort i år också. Jag och Jan-Ola har varit till byns enda telefon hos Westbergs och ringt till Folke och tingat kyrkskjuts, Julottan är viktig för mamma. Klockan fyra på juldagsmorgon väcker hon oss. Vi tar snabbt på oss kläderna.

I köket väntar risgrynsvälling och smörgås. Sedan sitter vi alla fem med ytterkläderna på och väntar. Det blir varmt och jag blir sömnig. Nu kommer bilen. Mamma lämnar Folke sockerpacketet med småpengarna. Han räknar dem inte, tackar bara och tar emot. Det är kolsvart ute, tur Folke vet vägen. Snart är vi framme vid kyrkan. Det känns högtidligt med alla facklorna. Jan-Ola och jag håller mamma i handen när vi går uppför kyrkbacken. Klockorna ringer så det går inte att prata. Mamma nickar till alla hon känner. Alla är allvarliga. Jag undrar varför, törs inte fråga. Kanske alla är trötta.

Nu går vi in genom kyrkporten. Åh, så vackert det är med alla ljusen tända, så mycket folk och ändå är det alldeles tyst. Vi sätter oss i en bänk nästan mitt i kyrkan. Nu dånar orgelmusiken, alla sjunger ”Var hälsad sköna morgonstund”. Jag måste hålla för öronen. Så pratar prästen. Alla sjunger igen. Jag tittar runt om i kyrkan. Så stor den är, så mycket bräder och spik det måste gått åt att bygga den! Så dånar kyrkorgeln igen, alla reser sig, nu ska vi gå ut, viskar mamma. När vi går ut är alla glada, hälsar och pratar med varandra. Det är inte kallt ute, det är bra för vi ska gå ända bort till mormor väst i byn. Det gör vi varje jul.

– Mamma, prästen sa ingenting om att vi ska äta så mycket till jul!

Pappa och mamma skrattar, men jag får inget svar. Hos mormor är det varmt och skönt, maten står på bordet. Mostrar, morbröder, kusiner kommer och alla skratta och är glada. Dagen går fort, det är dags att åka hem, det är lika mörkt som i morse. Hemma är det kallt. Vi får sitta med ytterkläderna på tills värmen kommer. Jag somnar nästan på kökssoffan, orkar inte titta på mina julklappar. Men i morgon ska jag rita, spela spel, leka med dockan. Sedan ska Jan-Ola och jag gå ner i byn och se vad de andra barnen fått i julklapp.

– – – – –

Novellen ”Så minns jag min barndoms jul” är specialskriven för ”Angerman” av Annagreta Eriksson H.