Postservicens uppgång och fall

Johannes Bertilsson

Johannes Bertilsson. Brevbärare yst åt.

Man förstår benämningen ”postgång” när man ser bilden.

Foto: Calle Mildh och Petter Jonssons ateljé i Krange. /LEF

 

Jag föddes för 76 år sedan här i min hemby Bysjön. Hur postgången var då har jag ingen vetskap om. Finns heller ej någon bybo kvar från den tiden som kan berätta det för mig.  Men mitt första minne av posthämtningen var en trälåda i Bysjö skola, i början av 40-talet. Skolan var inrymd hos Adolf Westbergs.

Där ute i deras farstu stod denna låda. Hur posten kommit dit och av vem vet jag inte, men den kom med en stor postväska, som någon hämtat på Östansjö. Dit hade den kommit med Magnus Anderssons turbil, som gick mellan Krånge och Grundtjärn. Lärarinnan Märta Westberg sorterade och lade posten i högar i denna låda. Med stort allvar och ansvar fick jag och min lillebror Jan-Ola uppdraget att hämta posten ibland. Då fick vi inte stanna kvar nere i byn och leka, utan skulle gå raka vägen hem igen.

Kunde också hända att något brev skulle skickas. Frimärke köptes hos Westbergs. Ett frimärke kostade 5-10 öre. För att jag inte skulle tappa slanten, så stoppade mamma den i min sko, där den skavde hela vägen. Jag neg och lämnade fram brevet och femöringen till lärarinna. Hon satte på ett frimärke och stoppade det i postväskan. Minns att jag fick beröm av henne för att jag var duktig. Jag tyckte hon var respektfull men snäll. Det kunde gå en hel vecka innan postväskan lämnade byn och brevet kunde börja sin färd till mottagaren.

Efter några år blev det nyordning. Nu skulle tre postväskor lämnas och hämtas på Östansjö, dit var det fem km. Två väskor lämnades hos Jenny och Emil. Den ena var till oss, Lappåsen och dom själva. En hämtades av Allans som delade den med Ingemars. Den tredje väskan, storväskans post, lämnades hos Westbergs för ”nerbyssa”, Fritjofs, Mannes, Kjefvens  och Adolf Byström. Och även Bredvattnet.

Jenny skötte våran väska, Westbergs den nere i byn. Ett hämtschema gjordes upp. En person ur varje familj, hämtade och lämnade väskorna var sin vecka.  Bysjövägen var dålig, knapp körbar med bil. Men posthämtningen skulle skötas i ur och skur, spöregn, snöyra och köldgrader. Cykel, spark eller till fots gällde. Posten skulle bara hämtas.

Men så småningom anställdes en person som ensam skötte postsysslan. Då hade jag flyttat till Junsele skolhem för att gå i skola.  Tror den förste var Gerhard Sjölander. Den jag minns med säkerhet var Yngve Holmkvist. Han körde moped, fast han var för ung för det. Fort gick det till allas belåtenhet. Men det skulle också ändras.

Bland min mor Adas  anteckningar står det att, den 29 sept.1962 fick vi postlådor till alla fam. i Bysjön. Nu kom posten med bil, den förste som körde posten var Verner Hellgren från Junsele. Nu känns det lyxigt skriver hon, bara några meter till postlådan och Hellgren sköter alla postärenden åt oss hemma i köket. Och så har det varit, med olika brevbärare under åren.

Men nu är det slut med den servicen. Tillbaka till början av postgången på 1940-talet igen. Från den 1:a juli ska posten för de fyra hushållen som bor kvar i Bysjön åter hämtas på Östansjö. De flesta sköter ju numera sin post på dator, email, eller  iPhone etc. Men min bror som är 83 år och bor i föräldrahemmet har inget av detta, som han kallar – ”nymodigheterna”.

Så han får som förr, åka 5 km till Östansjö om han vill få sin post varje dag. Och för övriga postärenden åka två mil in till Junsele.  Enkel resa.

 

 /Annagreta Eriksson. H.  (oppi johans)

Comments are closed.