Ett stycke historia från en liten by i västra Ångermanland

 

Av Annagreta Eriksson H

 

Efter branden

 

Sommaren 1938 är ovanligt varm och åskrik. Mor står vid sin nya vedspis och gräddar pannkakor, gläds åt det nyrenoverade huset som just blivit klart. Åskan mullrar påtryggt avstånd. Jag är ett och ett halvt år gammal, sover middag. Åskan kommer närmare. Mor känner rädslan, tänk om blixten slår ner i det nya fina huset. Rädslan besannas med en våldsam urladdning. Jag vaknar, rycks upp ur min säng. Mor skriker förtvivlat. Det brinner, det brinner.

Far och storebror som stått på vedbacken och sågat ved rusar mot brunnen. Vatten är det enda som gäller nu. Men elden får ett för snabbt förlopp. Ingenting går att rädda. Mitt första hem ligger i aska. Vi får, utan någonting annat än de kläder vi har på oss, flytta till ett gammalt hus som tillhör en granne Vi, det är farmor, allmänt kallad Pelles Karin, mina föräldrar Ada och Johan Eriksson, min storebror Hans-Ingvar och jag själv, Annagreta.

 

Det nyrenoverade huset före branden

 

Här i detta hus kommer jag att bo till sju års ålder. Det är om livet i byn under dessa mina första år jag vill delge er. Hur jag upplevt den tiden med tryggheten, människorna, djuren och närheten till naturen.

Året är 1939. Jag har blivit två och ett halvt år och fått en lillebror, Jan-Ola. Han kommer att bli min bästa kompis och lekkamrat. Ett år har gått efter den stora brandkatastrofen. Livet har börjat gå vidare med hjälp av snälla grannar som bidragit med det nödvändigaste. Vår familj är de enda torparna i byn. Far är jägare, den ende i byn som kan försörja sig på jakt och fiske. En gåva han ärvt från sin far.

Mor går i dagsverke, hjälper till där det behövs. Vid barnafödsel, dödsbädd, liksom ladugårdsskötsel och ute på åkern. Betalning får hon i natura som kött, fläsk, mjöl, smör, ägg med mera. Hon kan även få en kalv eller ett lamm för uppfödning. Eller ett lass koskit och plöjning av potatisland. Gris håller vi själva. Potatis och grönsaker odlar vi själva på Torpet. Så hungriga behöver vi inte gå.

Någon barnpassning förekom inte. Vi fick följa mor. Vara med i hennes arbete, leka med gårdens barn, klara oss själva, ta ansvar. Så började en härlig uppväxt, tillsammans med byns alla innevånare där glädje och sorg delades lika.

 

Annagreta och Jan-Ola

 

Vi lekte ute i alla väder. Att åka skidor var ett äventyr. Jag och min bror ägde ett par skidor tillsammans som vi åkte på. Ibland på var sin skida med var sin stav. Eller så stod vi båda på samma skidor. Vi bildade tåg med sparkstöttingarna och åkte tillsammans med barnen i byn. Frös vi gick vi in i närmsta gård och värmde oss vid vedspisen, fick nåt varmt att dricka, kanske en tunnbrödssmörgås.

Julen var som jag minns den kall, månljus och stjärnklar. Dagen före julafton var spännande. Dom små enkla självtillverkade julklapparna till byns alla innevånare skulle vara klara att hämtas av tomtarna. Nyfikna sprang vi mellan fönstren, eller stod ute och lyssnade efter pinglor och medars gnisslande mot den kalla snön, för att få se en skymt av tomten. Inomhus var det pyntat och fint med girlander, rött kräppapper runt blomkrukorna, levande ljus och ny vaxduk på köksbordet. På julafton var vi alla finklädda och vi barn fick kaffe med dopp. Julmaten stod på bordet och julgranen tändes. Efter en lång dags väntan kom tomtarna. Ingen fick öppna paketen förrän tomtarna gått. Juldagen skulle vi vara hemma, men på annandagen fick vi gå runt i alla gårdar och se vad de andra barnen i byn fått.

När dagarna blir längre och ljusare ligger isen blank och fin på sjön. Jag har inga skridskor, men med spark och brodd går det fort och lätt att ta sig fram. Jag känner friheten och närheten till det oändliga outforskade. Närmar mig Lappåsen. Där bor Tant Beda, trygg och glad, klädd i förkläde med händerna vilande på magen välkomnar hon mig. Bjuder på kaffe och Lappåskubb. Jag ber henne berätta om sina resor Lyssnar storögt om hur hon åkt tåg, sett stora hus med elektriska lampor, åkt hiss, gått på dass inomhus, hon kallar det för closett.

Sista april närmar sig. Brasan ska dras ihop. Alla hjälps åt, det ska bli den största brasan någonsin. Då blir det byfest. Förtäring ordnas genom knytkalas. Alla i byn tar med sig vad som finns att tillgå. Även koppar, skedar och kaffepannor. Raketer lyser upp vårhimlen. Smällare ekar över bergen. Brasan sprakar och värmer. Gammal som ung deltar i lekar som sista paret ut, bro bro breja, dunk och så vidare. Det var trygga barn som somnade den kvällen.

Våren närmar sig med ljusare och varmare dagar. Spännande saker händer i naturen och i ladugårdar. Vårfåglarna vaknar till liv, korna kalvar, killingar och lamm föds. Jag springer runt i ladugårdarna, klappar, beundrar och jämför nykomlingarna. All snö har nu smält bort. Sjön har rivit, flyttfåglarna anlänt.
Nu blir det bråttom på gårdarna. Vårbruk, flytt till bryggstuga och sommarladugård. Mor får mycket att göra. Storstugor skall skuras liksom ladugårdar, vinterbyket nere vid sjön eller ån ska göras. Karlarna plöjer, harvar och sår. Jag förstod nog inte då så mycket arbete det var. Lyckligt ovetande sprang jag omkring och var en del av det hela.

Det börjar lukta gott i byn, hjälpbagerskan Gerda har kommit. Vårbaket har kommit igång, jag hälsade på i varje gård, lyssnade till kruskavlens speciella melodi och kvinnornas småprat. Väntade, visste att jag skulle få en ”lillkaka”. Glad och mätt sprang jag vidare.

Svalorna har anlänt, tjälen har gått ur marken, jag får springa barfota. Det är dags för första doppet i sjön. Vem blir först??

Så följer ännu en sorglös sommar med lek och bad. Vår badplats ligger bakom ”Jittödd’n”. Den har fått sitt namn av att Jenny har sina getter där. Jag och Jan-Ola brukar få följa Jenny över i ekan dit när det är mjölkdags. Ibland glömmer vi tid och rum för våra lekar. Men hon väntar, har en ängels tålamod med oss.

Fisken har börjat leka och hoppa i sjön. Det är dags att tillverka metspön av vide och al, som hängs på stugväggen för torkning. Höjdpunkten är när hela familjen ror ut till Holmen för att meta abborre. Vi metar, badar, njuter av solvärmen och maten som mor lagat på öppen eld.

Hösten är här, skördetiden har börjat. Jag åker hölass, trampar hö, gör nytta på vagn och i lada. Potatisen ska tas upp, kornet skördas och tröskas. Korna flyttar tillbaka till vinterladugården och folket in i storstugan.

När höstarbetet är avklarat ställer byn till med bjudningsdans. En loge sopas ren, pryds med björkris. De närmaste byinnevånarna bjuds in. Vi barn får vara med en stund på kvällen. Lyssna på musiken, försöka dansa som dom vuxna. När det börjar bli stökigt får jag och Jan-Ola gå hem, ensamma genom skogen. Vi är inte rädda, i skogen är vi trygga.

 

Farmor Karins kista

 

Det händer också att någon av de äldsta i byn lämnar oss. Som vår älskade farmor Karin. Hon somnade stilla efter ett långt och strävsamt liv. Mor gjorde henne klar för den sista resan in till kyrkbyn. Granris skulle hämtas, klippas och strös från farstugbron in till farmor som vilade i sin öppna kista, dit byborna kommit för att ta farväl. Jag fick lära mig respekt och vördnad inför döden.

Så kommer det olycksaliga brevet. Jag har blivit 7 år och skolpliktig. Jag får flytta från byn, bo på skolhem, börja skolan. Allvaret har börjat. Jag kommer i fortsättningen bara hem till byn på skollov, sommarlov. Men mina första år i Bysjö har givit mig den styrka som burit och bär mig ännu genom livet.