Historik

"Nu är det så, att där ödemarker brytas till gifvande jord, och tegar slätas i vildskogen,
där är alltid någonting, som lockat i förstone mera än jorden.

Därför stiger svedjefallets första rök mot himmelen, där ett fiskevatten eller villebrådsskogar äro nära"

Pelle Molin, Ådalens Poesi.

Forntiden
När strövade de första människorna igenom dessa trakter? Arkelogiska fynd pekar på tiden för yngre stenåldern. Älgmotiv målade på stenar och bergssidor har hittats på flera ställen i Västraområdet. Där har den rödockra färgen som konstnären använt sig av, oxiderat så att vi än idag kan se de realistiska älgmålningarna trots att själva färgen försvunnit. I Hoting finns ju också den berömda skidan som är mer än 6000 år gammal. Nämforsen är ju sedan gammalt berömd plats för de många ristningarna av lax och framförallt älg, på hällarna i forsen.


Nybyggarna
"Under förmyndarregeringen (förmyndare för kungabarnet Magnus Eriksson, min anm.) på 1320-talet hade stora initiativ tagits i koloniseringen av Norrlands älvdalar, där svenska bönder och stormän mutade in land på samernas bekostnad". Källa: Dick Harrison. Gud vill det.

De första nybyggarna i modern tid, sökte sig upp längs Ångermanälven letande vid varje älvkrök efter en bra plats för bosättning. Nybygget skulle ligga många mil ifrån närmsta bebyggelse, annars var det alldeles för trångbott! Första åren förlades bostaden vid älven. Det var fiske och jakt man levde av. Trakten hade på den tiden gott om älg vilket de många fångstgroparna vittnar om. Platserna där dessa fångstgropar finns är ännu idag viltstråk. Även vildren och fågel ingick i jaktbytet. Att avverka skog för att sätta plogen i jorden längre upp ovan om älven tog många år att förverkliga. De stora uppodlade platåerna vi ser i dag längs älven var på den tiden helt skogsbevuxna.

Enligt sägnen var de första nybyggarna i Junsele, från Finland och platsen de valde var det som nu kallas Vallen beläget vid västra stranden av Betarsjön mellan Badstuberget och Kittlaberget. I början av 1300-talet ska de ha slagit sig ned på denna plats för det fina fisket i Betarsjön. Dessa första nybyggare lyckades framställa järn. Nycklarna till kyrkan i Mo ska varit tillverkade av detta järn.

Nybyggarna inkräktade på samernas gamla land, och nybyggarna å sin sida, var förbittrade över att myrslåtterns hässjor fick påhälsning av samernas renar. Längre och längre upp längs älven tog sig bebyggelsen, för att på 1800-talet slutligen nå Kultsjön i Lappland. 1867 förbjöds nybyggen högre upp än den sk odlingsgränsen. Odlingsgänsen var inte som man kan tro gränsen där det var möjligt att odla, utan den gräns staten drog för att hindra nybyggarna att inkräkta på mer av samernas renbeten.

Västra är fortfarande renbetesområde vintertid. Ännu vid mitten av 1900-talet inhystes samer i bryggstugor i byarna när de passerade med sina renar.

 

En tolkning av sockennamnet
År 1531 när Junsele församling löser tillbaka sin kyrkklocka från Gustav Vasa, kallas socknen i registret över klockeskatten för "Juensell". Namnet Juensell kan vara av finskt/fenniskt ursprung och betyda ungefär åns lungnvatten (Å-selet). Förledet Juen är mycket likt det finska Joen. Joen är en böjning av Joki (å) och betyder åns. Slutledet Sel som förekommer i namn på många fler platser längs älven, är en beskrivning över ett ställe där älven flyter lungnare, som den gör efter Edensforsen i en stor krök förbi Mo. Men det här är bara min ovetenskapliga etymologiska tolkning av namnet. Fler förslag finns. På 1640-talet stavades namnet Junsill för att slutligen på 1800-talet skrivas Junsele.

 

Edens utmarker - Bysjö Sunnansjö Östansjö
Marken på södra änden av sjön Gösingen var, efter gränsdragningen 1752 mellan byskog och kronans mark, tillhörigt Eden. Men rågång mot Omsjö marker var inte dragen, vilket senare skulle visa sig ge upphov till dispyter mellan Eden och Omsjö. I avvittringsprotokollet från 1752 står följande angående Edens gränser;

”Edens utmark åt söder möta ej fyllest en halv mil från Mo by efter älven, Lidens utmark. Varandes däremellan fast och ostridig rågång enligt Lagmans Rättens dombrev från 19:e januari 1607 som uppvisades och befanns att den började på Notören utmed älven, sedan till Ålhusrännan, därefter åt Flakåsstenen på Byrsjöholmen och slutligen till Lidens sockenrå eller Bågahällan. En mil från Eden ligger Omsjö Finntorp (skattetorp) men däremellan existerar ingen rågång.”

Edens by hade fäbodar och myrslåtter i Sunnansjö och trakterna därikring sedan gammalt. Fäbodar till Eden var bla. Tjälsbodarna, Gammelbodarna ”Gammboern”, Stockbergsbodarna, Östansjö, Rocksjöliden samt Degersjö.