Ödebygdsvägen


 

 

Av Göran Stenmark

Under 1930-talet fanns på förslag att en s.k. ödebygdsväg skulle byggas från allmänna vägen vid Vigdån i Ådals-Liden förbi Vigdsjön, Fransåsen, Mjösjö och Bysjö. Detta kan man läsa om i ett utslag från Kungl. Maj:ts Befallningshavandes i Västernorrlands län den 13 december 1937.

Vägingenjören i länet verkställde 1934 en undersökning och upprättade en arbetsplan med ritningar och kostnadsförslag. Terrängen ansågs gynnsam och markförhållandena som relativt goda, med tillgång till lämpliga byggnadsmaterial. Bro behövdes över Hammartjärnsbäcken i ett spann om 5 meters längd med landfästen av granit och överbyggnad av trä. Vid övriga vattendrag behövdes endast trummor.

I undersökningen räknas byarna upp med antal invånare, hästar och nötkreatur, samt antal hemman och torp.

Mjösjö: 23 personer 2 hästar 15 nötkreatur. 1 hemman med två gårdar samt 1 torp.

Bredvattnet: 32 personer, 2 hästar och 7 á 8 nötkreatur. 4 kronotorp.

Bysjö: 48 personer, 5 hästar och ca 30 nötkreatur. 6 hemman och 3 torp.

Storhöjden: 7 personer, 1 häst och 3 nötkreatur. 1 hemman.

Fransåsen: 13 personer, inga hästar, 4 nötkreatur. 6 fastigheter, de flesta utrymda.

Man påpekar att det vid dessa bebyggelser fanns ganska stora odlade områden som även lämpade sig för vidare uppodling.

Mjösjö, Bredvattnet, Storhöjden och Fransåsen saknade helt väg för hjulfordon, medan det i Bysjö fanns enskild utfartsväg mot Östansjö som vid torr väderlek kunde åkas med bil..

För den nya vägen hade man räknat en bredd av 3 meter och den skulle kosta 99 900 kronor att bygga. 1936 gjorde ingenjören Enberger arbetsplan.

I hans undersökning, två år senare än den förra, nämns även att Fransåsen tidigare hade sex familjer, men nu var endast en gård befolkad och de övriga förfallna. Storhöjden var nu obebott.

Trots att man i dessa handlingar påpekar att flera av dessa byar fortsättningsvis kommer att avfolkas, stöder man förslaget om vägens byggande.

Att vägen ej kom att byggas står emellertid klart.