Kvinnorna i byn

En berättelse om nio kvinnor i Bysjö

Av Annagreta Eriksson H

 

Förord

Dom fanns där, alla olika men ändå lika, med hårknut i nacken förkläde på magen och iklädd huvudduk, klänning, kjol och blus, minns ingen som bar långbyxor. Tysta, glada, andra tyngda av allvar kanske för ekonomin, familjen och djuren. Skulle också kunna kalla den här berättelsen för ”Mammorna i byn”.

För alla var de på något vis, för oss barn allas våra mammor. Välkomnande, tröstande, mättade oss vid deras bord när vi var hungriga. Tänk att få bära den lyckan, växa upp finnas med i gemenskapen, tryggheten. Vetskapen om ett annat hårdare liv fanns inte.

Åtta barn var vi tillsammans som nästan varje dag sprang runt i byn. Jag minns dessa kvinnor med respekt och värme.

Som det står i ett gammalt urklipp:
 
”Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka
I världens mäktigt stora sorgebrus
Och minnas vad den ringe nu bör skända
Är ej sitt mörker men en glimt av ljus”

Vi kan krympa ned våra små krämpor och besvär om vi ser dem mot bakgrunden av mänsklighetens stora lidande.  Vi skäms över vår egen klagan om vi öppnar vårt öra mot världens. Vi ser omkring oss medvandrare som har det oändligt mycket värre än vi och ändå vandrar tysta med rak rygg. Till sist förmår vi glömma vårt eget för att tända vårt hjärtas ljus där det är mörkare än hos oss.

Av Erik Axel Karlfeldt

 

Del 1 - Jenny Holmqvist

Jenny Holmqvist

Hon kommer småspringande över gården på väg till ladugård, källarbod, bryggstuga. Sommartid till mesegryta eller båthus. Verkar alltid ha bråttomt. Liten, späd, allvarig, men när hon ser oss spricker hennes ansikte upp i ett leende. Jenny har inga barn.

"Bär ni ved till mesegrytan får ni en ostmyle och ”slicka grytan” när mesen är klar", säger hon. Det tackar vi inte nej till. Kom in sen får ni en smörgås, ropar hon och försvinner in i källarboden. Jenny är givmild, eftersom vi känner oss hemma här får springa som vi vill, in och ut i både hus och ladugård som alltid står öppet. Hon är mån om att vi inte är hungriga.

Varje kväll köper vi två liter mjölk av Jenny och varje kväll får vi en liter spenvarm mjölk att dela på innan vi går hem. Vi köper också ägg där ibland. Till varje jul får vi en köpesak av henne i julklapp.

Hos Jenny hämtar vi våran post. Vi delar på en postväska. Jenny sorterade posten. Lade sedan vår post på ett särskilt ställe i köket, där vi hämtade den. Den sysslan tog hon på stort allvar.

Jenny hade stramt bakåtkammat hår, med håret upprullat till en hårknut i nacken, på en sådan där ”hårupprullare”, som flera av kvinnorna använde. Gick klädd i förkläde. Huvudduk bar hon endast i ladugården.

Jenny bodde på den första gården vi möter när vi kommer till Bysjön.

 

Del 2 - Ada bort i Johans

Ada Eriksson

Ada min mor kom som 23-åring till Bysjön. Nygift med min far flyttade hon in hos sin svärmor, min farmor, på ett litet torp i byn. Kanske inte så lätt alla gånger. Mor kom från en stor familj. Hon var näst äldst av 12 syskon, den yngste inte 1 år fyllda och hennes far hade nyss gått bort i en hjärntumör. Hon hade behövts därhemma. Men kärleken segrade. Hon blev själv snart mor till en son. Efter 8 år kom jag.

Året därefter brann det nyrenoverade huset på torpet ner till grunden. Ingenting gick att rädda. Mor har berättat. Det fanns ingen bilväg till byn. När grannarna såg att det brann hos oss, kom alla som kunde, springande med hinkar och bildade kedja från brunnen. Men elden hade tagit fart, det var redan övertänt, vattnet gjorde ingen nytta. Ingenting gick att rädda. Utblottade stod vi där.

Mor fick börja om från början, bygga upp vårt hem i ett gammalt hus hos grannen
Hon berättade också att grannarna i byn delade med sig av kläder och saker de inte behövde. Men elden var hon rädd för, så länge hon levde.

Mor var en glad varm kvinna som gärna hjälpte andra när det behövdes. När far blev sjuk i TBC fick hon dra det tyngsta lasset för att försörja oss. Hon fick gå i dagsverke hos sina jämnåriga kvinnor i byn. Kanske inte det liv hon tänkt sig eller drömt om, men ödet kan ingen besegra. Hon bar alltid huvudkläde, under det hade hon håret upprullat med en knut i nacken. Det förkläde som hon bar hade hon själv sytt, av ett tyg som hon fått som present av far, eller som hon köpt av någon gårdfarihandlare som kommit till byn.

Trots att livet farit hårdhänt fram bar hon på en godhet och värme. Det och hennes glada skratt bär jag med mig som en gåva.

 

Del 3 - Frida opp i Allans.

Vår granne Frida minns jag som en stor manhaftig kvinna, som jag var lite rädd för. Hon var nog den enda kvinnan i byn, om jag minns rätt, som använde svordomar i sitt tal. Vi bodde på deras torp efter branden.

Hennes son Nils-Erik som jag och min bror lekte med, hotade ofta med att, mamma kan ”kasta ut er” om ni inte gör som jag vill. Förstår som vuxen att hon var en snäll och fin kvinna, bara lite bullrig i sitt sätt att bemöta andra.

Hon lagade en god rörost, som hon bredde på smörgås och bjöd oss på. Ibland fick vi kärnfil med socker på ett fat, om vi var där den dag när hon kärnade smör. Vill minnas att Frida knöt sin huvudduk på ett speciellt sätt med knuten framtill.

Mamma gick inte i dagsverke hos henne. Frida var duktig att dansa. Jag brukade sitta och titta på och beundra henne när hon dansade på logdanserna nere i byn.

 

Del 4 - Astrid i Ingemars

Byns yngsta fru, Astrid, dotter till Frida opp i Allans, bodde också granne med oss. Hon bodde på ”vårat” torp sedan vi flyttat till nystugan. Astrid minns jag som glad och snäll, med något litet drag av sin mor Fridas personlighet. Hon kunde bli riktigt arg ibland, men jag tror det var bara en attityd, för strax efter skrattade hon gott.

Älskade att vara med hennes småflickor Marianne och Birgitta. Jag hade då börjat skolan. Var bara hemma på skollov, men tillbringade många av dagarna där. Astrid var duktig att handarbeta. Stickade fina tröjor och mössor till barnen, t.o.m. klänningar. Hon sydde också deras kläder. Tillverkade god getmese, bakade goda kakor. Jag satt barnvakt där några gånger.

Det gick en genväg över deras gård som vi använde när vi skulle ”ner i byn” Det var nära att springa till Astrid och låna, när det fattades någon ingrediens vid bak etc. Astrid bar sällan förkläde och huvudduk.

 

Del 5 - Märta Westberg - våran lärarinna

Den blida sociala, som kanske inte alltid blev förstådd av byns innevånare. Lärarinnan besökte alla byns familjer i både sorg och glädje. Hon var den som tog hand om byns alla barn, från första till sjätte klass.

Husets största rum blev skolsalen, där hon bedrev undervisningen. Lärde dom skriva, läsa och räkna mm. Förberedde dom att möta världen utanför byn. Lärarinna hade stil, var permanentad, bar fina kläder sällan förklä eller huvudduk.

Givmild. I julklapp fick alla barn en krona intryckt i en apelsin. Apelsinen fick vi inte äta upp, den kunde ha blivit giftig av kronan. Minns att jag sparade apelsinen länge, den luktade så gott.

Lärarinna gick inte i ladugården, det gjorde hennes man Adolf. Om han var sjuk eller opasslig, fick mamma gå i dagsverke där. Det hände rätt ofta.

Deras son Håkan var lika gammal som min bror, de lekte mycket tillsammans. På Håkans födelsedag bjöds alla barn på kalas. Han fyllde år på sommaren. Flaggan var hissad och vi fick saft och bullar. Det var den enda flaggan i byn. Lärarinna ordnade lekar och sjöng med oss. Sedan fick vi leka i hans syster Märta-Gretas lekstuga. En riktig lekstuga som såg ut som ett hus. Det var också enda lekstugan i byn.

Alla i byn kände nog en respekt för lärarinna. Jag gjorde det i alla fall. På deras gård sprang vi inte i husen utan lov. Har inte gått i skola för henne, skolan lades ner det år jag började första klass.

 

Del 6 -Alma på Backen

Alma var liten, rund och glad, hade nära till skrattet. Vi sprang ofta över eller förbi hennes gård på väg ner till byn och våra kompisar. Gick sällan in och hälsade på. Alma var försiktig gjorde inget väsen av sig.

Hon pratade vuxet med mig på ett sätt som jag tyckte om när vi möttes ute på gården. Hos Alma sprang man heller inte in och ut i husen på gården, eller i ladugården. Ingen hade sagt ifrån, det kändes bara så. Hos Alma gick mamma i dagsverke.

Av hennes tre söner, minns jag mest Jonas eller Jon som vi sa. På hemväg efter att vi hade hämtat mjölk hos Signe stannade min bror och jag alltid på stigen nedanför Almas hus och drack mjölk ur locket på ”struphämtaren”. Det visste mor Ada inget om. Alma hade hårknut och huvudduk, bar förkläde oftast vitt. Min farfar var född på Backen.

 

Del 7 - Fritjofs Signe

Alltid glad alltid snäll. Jag såg henne aldrig ledsen. Hon blev sällan eller aldrig otålig på oss barn som samlades i hennes kök. Samlingsplatsen för både barn och vuxna. Signe hade ett sätt som gjorde att man som barn kände sig både betydelsefull och värdefull.

Hennes tre barn drabbades tidigt i livet av diabetes. Alla tre skulle de ha sina sprutor med insulin varje dag. Andäktigt såg vi barn på, när hon lade en efter en över sitt knä och under gråt och protest gav dem deras ”dos”av insulin ur samma spruta. Sedan skulle det ätas smörgås.

Signe var givmild, eller ”goakti” som vi sa. Vi barn som var där just då, samlades vid det runda bordets utdragna brödlåda och blev utspisade av Signe. Det var liksom självklart att alla, inte bara hennes barn, skulle få en stor härlig god smörgås av hembakt bröd med hemkärnat smör och getmese.

På övervåningen bodde farfar Lars, blind och sängliggande. Han sköttes ömt av Signe. Hos Signe kunde karlar och barn få håret klippt, kvinnorna som satte upp sitt hår med hårupprullaren behövde sällan bli klippta.

Att få en klänning, kjol eller blus uppsydd av Signe till högtidliga tillfällen, var inget främmande för henne. Ej heller ett par vadmalsbyxor eller blus till karlarna. Hon behövde inget mönster, klippte på frihand. I Signes ladugård fanns både kor, getter, höns och gris. Vi köpte tre liter mjölk där varje dag. Hon kokade god getmese och ost i ladugårdens ”värmstuga”. Mamma gick i dagsverke hos Signe både i ladugård och ute på åker. Signe bar förkläde men sällan huvudduk.

Hos Signe ordnades höstens bjudningsdanser. Där lärde jag mig dansa. Hos Signe med fam. fanns glädjen, skrattet, sången och musiken. Ett besök hos dem var självklart även när jag blev vuxen.

 

Del 8 - Kjervs Hilda

Hilda var den tystlåtna, lite saktmodiga. Ullas mamma. Hilda kunde också sy. När jag blev i tonåren sydde hon de moderna dyra och fina kläderna, som fanns på bilderna i katalogerna, till Ulla och mig. Hon var mycket noggrann. Visste precis hur jag ville ha det. Hon behövde inget mönster - "hade det i huvudet" sa hon.

Älskade blommor både inne och ute. Hade en jättefin trädgård med grönsaker, blommor och bärbuskar, samt ett fint staket runt om. Lagade god mat. Tyckte om att prova nya recept, men hade inte alltid ingredienserna hemma. Ulla och jag fick vara testsmakare. Hennes stående kommentar var ”men dä skulle ha vörä bå´dä och dä i”.

Hilda höll sig mest hemma och pysslade med sitt. Hon bar välsydda fina förkläden och huvudduk. Bakom hennes hus fanns den enda skidbacken i byn.

På gården stod en stor gammal asp som prasslade hemtrevligt i löven. Vägen till Lappåsen gick förbi den aspen.

 

Del 9 Beda på Lappåsen


Den äldsta kvinnan, bodde längst bort i byn. Mor till Jenny på Näset. ”Lappåsbeda” kallades hon av de flesta.  Själv sa jag Tant Beda. Den enda kvinna i byn jag sa tant till. Vet inte varför, kanske för att jag tyckte hon var gammal. Tant Beda och jag var bästa kompisar, trots åldersskillnaden. Hon behandlade mig som vuxen. Hos henne kände jag mig trygg. Tant Beda var fåordig och bestämd, hennes yttre motsvarade inte hennes milda och goda inre.

När vårt hus brann ner, var det hon som samlade alla barn som kommit för att se på, tog oss med till vedboden och berättade sagor för oss. Jag var då 1½ år, men kanske jag redan där fick en trygghet hos henne.

Sommaren var roligast på Lappåsen. När jag fick dra smörkärnan, springa ärenden, eller när vi skurade bryggstugan. Vi stod på en björkkvast och gned golvet med såpvatten. Sopade sedan ut vattnet i ett hål i golvet. Hämtade björklöv och lövade stugan. Eller när vi följde korna till skogen, hämtade hem dem vid mjölkdags.

Jag sov ofta över i väggsängen hos tant Beda. Somnade till väggklockans tickande.
Mamma gick i dagsverke hos Beda, både ”ute och inne”. Tant Beda bar hellånga klänningar, förkläde och huvudduk. Varje sommar på tant Bedas födelsedag bjöds det till fest. Tant Bedas barn och barnbarn var då hemma och det var mat sång, glädje, lekar hela dagen med tant Beda som huvudgäst.

 

 

Resumé


Det jag skrivit ner här är minnesbilder från början av 40-talet. Kanske minns jag fel.
Av de 8 barn som fanns då, Nils-Erik, Annagreta, Jan-Ola, Håkan, Georg, Eskil, Teres och Ulla som lekte tillsammans, finns idag bara tre kvar i livet.


Att mina bilder av min barndomsby är så starka tror jag kanske beror på att jag som ”skolhemsonge” behållit dem i mitt inre. Hur livet kan vara när jag som 7åring fick flytta hemifrån för att bo på skolhem har jag skrivit om i min bok SKOLHEMSONGEN.

Jag är glad och tacksam över den tid jag fick bo och uppleva tryggheten i en liten skogsby som Bysjön. Den tiden har givit mig styrka att bli den jag är idag.

Annagreta i feb.2010