Ystasjö
Byn med fem gårdar

Av Annagreta Eriksson H

”Ystasjö” sa vi. Inte Östansjö. Det är byn jag minns som en genomfartsväg. En by med både glada och mindre glada barndomsminnen. ”På Ystasjö” for vi för att hämta postväskorna eller ta Grundtjärns-Lasses röda postbuss till Krånge. Vintertid åkte vi spark eller skidor, sommar cyklade vi, eller så gick vi till fots den 5km långa vägen från Bysjön. När vi skulle till Jonas Forsséns affär eller Konsum på Eden för att handla, passerade vi Ystasjö. Skulle vi till Krånge i något ärende och bussen redan hade gått, så fick det bli cykel eller spark, hela vägen från Östansjö till Krånge. Kom vi gående lånade vi en cykel eller en spark på Ystasjö. Det är just vägen som dyker upp i mitt minne, när jag tänker på Östansjö. Tungt för en åttaåring som vid olika sorters väder, efter att ha varit hemma på skollov, tidigt på morgonen vara på väg till bussen på Östansjö som skulle ta mig med till Krånge och skolhemmet. Eller glädjen när jag var på hemväg för skollov och sommarlov, fick kliva av bussen på Östansjö för att gå hem till Bysjön. Då spelade vädret mindre roll.

På sommarlovet var dagarna långa och härliga. Hade jag inget annat för mig så tog jag cykeln och for  på ”Ystasjö”.  Ingen hemma protesterade. Jag samlade på ”kungabilder” och dom flesta fanns i gamla veckotidningar, och var fanns dom, jo på dass. Hade upptäckt att på Ystasjö, på dass hos några av familjerna fanns det många tidningar. Jag blev borta en hel dag. På vägen dit måste jag först stanna till vid bron över Bysjöforsen. Titta på vattnet, kasta pinnar, drömma mig bort en stund innan jag åkte vidare.

Amandus i Sunnansjö vid Bysjöån 1950-talet. Foto från flygfotohistoria.se

”På berget” tog jag vägen ner till Amandus och Sofia. Satt en stund på deras kökssoffa, lyssnade på deras prat, drack lite vatten med skopan ur vattenhinken, innan jag cyklade vidare. Jag cyklade sakta, smakade på blåbär vid vägkanten. Plockade ”Myrbär” på myren vid tjärnen, stoppade i ”bottenlöshinken”, som mamma sa, när vi åt upp bären i stället för att lägga dom i hinken. Mötte sällan någon på vägen, varken djur eller människa. Men fåglarna kvittrade och underhöll mig med sin vackra sång.

Gerhards i Sunnansjö vid Gösingen 1950-talet. Foto från flygfotohistoria.se

Kom fram till Gerhards. Måste bara hälsa på där, för där fanns Karl-Gerhard, en liten mörklockig pojke som blev jätteglad när jag kom. Det var alltid så trivsamt där, och jag tyckte Signe, Gerhards fru var så vacker. Alltid glad, pratade lugnt och vänligt med mig, berättade att Karl-Gerhard en dag hade sagt, att han tyckte om mig, skulle gifta sig med mig när han blev stor. Jag fortsätter sedan över kanalmyren, stannar och plockar ”blötmyrbär” i vägdiket. Stoppar munnen full av läckerheterna, närmar mig kanalbron, stannar på bron och tittar ner i det svarta vattnet. Pappa har varnat oss barn, för att kanalen kan vara bottenlös. Om man ramlar i kanske man inte hittar upp igen, kan till och med hamna under myren. Ryser och skyndar mig vidare över bron.

Sigurd Holmqvists 1950-talet. Foto från flygfotohistoria.se

Är nu framme vid den första gården på Östansjö, Sigurd Holmkvists. Den mellersta av de fem gårdarna, den ligger alldeles intill vägen. På deras dass vet jag att det finns veckotidningar. Går först in och ber att få lite vatten att dricka.  Jag tycker det är alltid så märkligt tyst inne hos dom. Går sedan ut på dass, bläddrar i tidningarna och river ur kungabilder, stoppar i fickan.

Nästa gård ligger till höger om Holmkvists, det är Sellins. Här blir jag bjuden på kaffe med dopp. Dom är pratsamma, tycker det är roligt att jag kommer, vill veta hur det är i Bysjön, hur alla mår. Jag svarar så gott jag kan. Niger säger Tack, springer ut på deras dass, hittar flera bilder där.

Selins, mitt i bilden, på Östansjö 1950-talet. Alfred Erikssons bryggstuga och lagård skymtar i nedre vänstra hörnet. Här ser man hur gamla byvägen gick genom Östansjö, som börjar vid båtplatsen i norr vid Tuva, dit man rodde från Eden, och slutar vid anslutningen till nuvarande landsvägen i söder nära Gammboern. Foto från flygfotohistoria.se

Hos Alfreds sista gården i raden, vill dom bjuda på smörgås och mjölk. När jag tackar nej, säger tant ”du har ju åkt så långt” sitt ner och ta en smörgås, hon pratar vuxet med mig och  när jag går, ber hon mig hälsa till alla i Bysjön. Går inte på deras dass, vet att där finns inga veckotidningar. Det finns inga fler gårdar bortom Alfreds bara skog.

Jackes på Östansjö 1950-talet. Foto från flygfotohistoria.se

Vänder och cyklar till ”Jackes” Jakob Forsséns gård. Där sitter familjen och äter middag. Frågar om jag är hungrig. Nej tack, svarar jag… Jo, kliv fram och sätt dig och ät säger farbror Jacob. Törs inget annat han hörs så sträng på rösten. Jag tackar för maten och springer sedan ut på deras dass. Jag springer alltid fort ut på dassen, för då kanske ingen hinner se vart jag tar vägen. Känner mig som en liten tjuv, när jag stjäl bilder ur tidningarna, fastän de är ju utlästa och ligger ute på dass.

Jakob Jakobssons 1950-talet. Foto från flygfotohistoria.se

Nu är det bara Jacob Jacobssons kvar, eller ”Jacob jacks” som vi säger. Går in och säger hej! Sitter en stund, tittar på väggklockan och ser att det är dags att åka hem. Mätt och glad över alla bilder jag har i fickorna, samt att jag fått träffa så fina och snälla människor cyklar jag raka vägen hem. Förstår inte varför Ulla och Teres  inte vill följa med mig. Samtidigt som jag trivs att vara ensam. Hemma klistrar jag in mina nya fynd i boken  med kungabilder. Som klister använder jag mosad kall potatis utrörd i litet vatten eller en vetemjölsblandning, som mamma lärt mig göra när vi inte har något annat att tillgå. Bläddrar sedan igenom boken , beundrar alla fina kungar, drottningar och prinsessor, sjunker in i fantasin och önskar att jag var en av dom.

Vintertid är vägen till Östansjö inte lika rolig, varken för barn eller vuxna. Värst är det när jag varit hemma på lov och ska gå den långa vägen tidigt på morgonen i kyla och djupsnö till postbussen som ska ta mig tillbaka på Skolhemmet. En morgon när vi, jag och min lillebror efter ett jullov, skulle åka tillbaka på skolan, kunde mamma inte följa med oss. Hon gick i dagsverke hos Adolf Vestberg, mjölkade korna. Gå nu raka vägen så hinner ni, sa hon när vi skildes vid vägskälet. Vi gick och gick, fem km är långt när man är liten, det är kallt och mörkt ute och oplogad väg. När vi kom fram klättrade vi upp på mjölkpallen vid vägen som mamma sagt vi skulle göra. Då ser Lasse er och åker inte förbi eller kör på er i mörkret. Men det kom ingen Postlasse... Vi börjar frysa men vågar inte gå ner, tänk om han kör förbi oss. När det ljusnar förstår vi att bussen har gått, vi hann inte fram. Vi ser på varandra, vad gör vi nu, jag känner att det är nära till gråten. Vet att jag som är äldst måste klara av det här. Då kommer en räddande ängel. Jacob Jacobsson har sett oss och förstår vad som hänt. Här kan ni inte sitta, då fryser ni ihjäl, följ med mig hem och värm er, så ska jag ordna upp det här, säger han. Vi fick sitta vid spisen. Tant Anna tog av oss pjäxorna, värmde våra fötter vid ugnsluckan, gav oss varm choklad att dricka och en smörgås. Sedan kom en droska och hämtade oss körde oss till Skolhemmet. Innan jag somnade den kvällen knäppte jag händerna och sa: Tack gode Gud för att du hjälpte oss, för det hade mamma sagt, man skulle tacka gud om något gått bra. Fast det var ju Jakob Jaksen som hade hjälpt oss. Mamma fick inget veta om vårt äventyr förrän vi kom hem vid nästa skollov. Numera är det bilväg till Bysjön från Östansjö. Skulle man möta någon gående eller cyklist idag, så är det säkert någon som är ute och motionerar. På Östansjö finns nu bara boende i två gårdar.

Annagreta Eriksson H  i dec. 2009