I uppgifterna om Näsets historia nämns ofta ”Finnbacken”. Det var här den första odlingen gjordes på Näset. Fortfarande kan man skönja ängsmarken inne i skogen. Skogen har ännu inte återtagit marken som tex vid Lövsjön, där Bysjös första nyodling gjordes. Även resterna av den sommarlagård som användes långt in på 1900-talet av arrendatorerna till Näset, kan fortfarande återfinnas.
Den som röjde odlingsmark här var Jakob Mickelsson född 1840 med hustrun Maja Greta Eriksdotter född 1840. Båda var från Vörå i Österbotten. Skarpskytten Jacob hade soldatnamnet Wig innan han lämnade Finland.
Inre barken lossas med en träspattel. Bildkälla: Skogsland 25 2006
Barkbrödet – Skogens säd
Det märks i avvittringsprotokollen att Junselebönderna var mycket måna om att framhålla hur frostkänsliga och eländiga deras åkrar var, vilket säkert inte var någon överdrift om man betänker hur tex 1774 och 1867 artade sig. Sommaren 1774 var en sommar med nästan oavbrutet regnande, som medförde att kreaturen måste utfodras med barr, renmossa och aspbark medan människorna fick hålla tillgodo med barkbröd.
Mjölet till barkbröd togs från den inre vita mjuka delen av barken på unga tallar. Bäst tidpunkt var på våren när tallen savade. Då var barken lättast att få loss och som sötast och innehöll minst kåda. Kådan gör smaken bitter. Kådan kunde också tas bort genom att hetta upp barken och sedan skrapa bort kådan som kommit till ytan. Barken torkades på spiselhällen, maldes och användes sedan för att dryga ut korn- och rågmjöl. Hållbarheten var lång. Mjölet kunde förvaras på vinden i många år. Barkmjölet innehåller massor med vitaminer, fibrer, mineraler och antioxidanter.
Dagens hälsoprofeter skulle nog jubla om dylikt bröd fanns till salu i handeln. Junsele Brödboa borde ta upp receptet..! Det skulle iallafall bli omskrivet av pressen.
På Junsele sockensigill syns en kvinna barka en späd tall med barkspade. Den yttre barken togs bort först innan man kunde skära loss den inre barken, floemet, vars insida skrapades loss till mjölet.
Över huvud taget verkar hela 1700-talet ha varit en tid med kall väderlek och svår missväxt plus de krig som Sverige var indraget i, både inom och utom rikets gränserna ända fram till de sista striderna mot Napoleons trupper 1814. Likaså 1867 är omtalat som ett fruktansvärt svagår. Det var då full vinter ända fram till sista maj. Först 19e juni kom lite värme som dock bara räckte över midsommarhelgen. På midsommarafton gick isen upp på Betarsjön det året. Den lilla slåtter som kunde genomföras fick göras i full vinterklädsel! Åren närmast före och efter 1867 var också svåra år.
Kams
Kams serverad av Lions Näsåker på Fallens Dag.
Kams a lá Pelle Molin.
Kams med messmör och lingonsylt. Här serverad i Näsåker på Fallens Dag vid nipan, Juli 2004. Godare kams finnes ej. Just messmöret är en god ingrediens som inte är så vanligt i andra varianter av kams.
Lions Näsåkers recept för 8-10 kamsar:
4,5dl kornmjöl
3dl vatten
1 nypa salt
Blanda smeten och forma till små platta kamsar. Lägg i lätt saltat kokande vatten. De flyter upp när de är färdigkokade. Ätes varma med lingonsylt, smör, messmör och stekt fläsk.
Kolbulle
Maträtt för skogshuggare. En slags pankaka med fläsk.
100 g amerikafläsk per portion (ett välsmakande fläsk som tyvärr nästan är omöjligt att finna numera, om man inte har en egen välgödd hushållsgris).
1 del kornmjöl
2 delar vetemjöl
Lika mycket vatten som mjöl
1 nypa salt
Serveras med lingonsylt
Amerikafläsk
Kom i trälådor från USA. Mycket fett och mycket väl saltat (ett tjockt lager salt fick skrapas bort). Lådan förvarades hela vintern i snön utanför skogshuggakojan. Man gick ut och skar en bit till kolbullen vid behov. Fläsket gav välbehövlig energi till den som skulle jobba ute i kyla.
”Vistelsen i skogen börjar för de flesta i december månad. De få fira sin jul i skogskojan. De övriga komma på nyåret. Här lagar man sin mat själv, flera i lag. Den består igentligen bara av en rätt – ”sluring” och kaffe, det senare utan grädde, ty mjölk finnes ej att få på flera mils avstånd.
”Sluringen” lagas av amerikanskt fläsk, som stekes och omröres med mjöl. Den kan lagas olika hård, formas i bullar o.s.v. och går då under många olika namn: ”kolbullar”, ”motti”, ”trampibal”, ”vävgröt”, ”gubbjox” o.s.v.
Men ingridienserna äro i alla fall endast fläsk och mjöl!”
Källa: Tidningen Fram, Socialdemokratiska Ungdomsförbundets Organ, nr 12, 1906.
Dricka Brunn
Rent hälsosamt vatten är kanske inget att bry sig om för oss som har det i överflöd, men enligt N-E Ritzén fanns det i alla fall två surbrunnar i Junsele på 1700-talet. Den ena fanns i Krångedalen och den andra vid Uman nära Edens båthus. Dessa surbrunnar ska sommartid ha besökts och nyttjats av junselebor för att stärka sin hälsa. Att dricka brunn var en över landet spridd sed vid denna tid. Hälsan skulle främjas av det friska vattnet. Ordet surbrunn lever fortfarande kvar i många städers gatunamn medan brunnen oftast för länge sedan är överbyggd och försvunnen ur stadsbilden.
