Av Annagreta Eriksson H.
Han heter Petter Johansson, är gift med Beda. Bor på Lappåsen. Gården längst bort i byn.
Vi säger n´Lappås-Petter. Petter och Beda bor i var sitt hus. Jag frågade mamma en gång varför dom inte bodde tillsammans. Fick till svar. ”a Beda vell ha värnt, å n´Petter vell ha kållt”. Nåt mer fick jag inte veta. Men jag kan förstå det för n´Petter står på vedbacken nästan jämt. Har två bodar full med ved, så a´Beda behöver nog mycke värme.
Petter är mild och snäll. Går sällan klädd i blåkläder. Men bär alltid väst och fickur med kedja i västfickan. Hatt på huvet. Bär storväst och vadmalsbyxor på vintern, pälsmössa och hundskinnshandskar. Lägger in stora snusbussar under överläppen. Är noga med att hålla vägen öppen mellan Lappåsen och byn. Handskottar vägen, sopar den ibland.
Hälsar jag på Petter bjuder han på hårdbrödsmörgås med hemsmör och saltfläsk. Smöret breder han på med tummen. Till det får jag vattenkakao. Det är kakao utrört i grädde som det slås hetvatten på. Jättegott när man är hungrig. Medan jag äter spelar han på sitt tvåradiga dragspel för mig.
Petter brukar ofta hälsa på hos oss. Läser Norrskensflamman som Mamma får sedan han läst klart den. När Petter hälsar på sin son i Jokkmokk skickar han vykort till mig. Han skriver på dem med kopiepenna. Teres och Ulla vill inte följa med mig på Lappåsen till Petter och Beda. Det gör ingenting, jag går gärna dit ensam.