Av Annagreta Eriksson H
Johan är min far, gift med min mor Ada. Bor kvar på det torp där han föddes. Far är vagabonden, frihetsälskaren, jägaren. Älskar att gå i skog och mark. Syns inte hunden till, eller är bössan borta från sin krok i köket, vet jag att snart vankas det tjäderstek, eller ett nytt räv, hare, utter eller minkskinn att hängas på väggen i väntan på pälshandlaren.
Vi behöver aldrig gå hungriga, det finns för det mesta, kött och fisk på bordet. På hösten är det älgjakt, då vankas det älgkött, om jakten varit god. Kanske ses han av de övriga männen i byn som lättjefull, han brukar inte jorden, håller inte boskap. Arbetar inte i timmerskog eller flottningen. Jag frågade mor en gång varför? Fick till svar, han behöver inte, försörjer oss med kött och fisk, säljer, pälsskinnen på våren, får lika mycket inkomst på det som övriga karlarna i byn får på sina arbeten. Pappa har ett handikapp, en sjukdom i sina händer som gjort fingrarna krokiga och stela, men lärt sig leva med det.
För mig är pappa den som antingen är borta i skogen, cyklat till Eden eller Krånge för att handla, eller också ligger han och sover för att han är trött efter jakten. Eller ute och fiskar med Ingemar borta vid Lövsjön. Där kan dom vara i flera dagar, komma hem med nedsaltad fisk som räcker hela året.
Pappa kan” hantera pennan”. Skriver brev till olika instanser för att få tillstånd att bygga oss en ny stuga. Det år jag började skolan, stod stugan klar. Men då hade pappa blivit sjuk i TBC, låg på Österåsens sanatorium. För mig var pappa, under mina första år, skolår, någon som var frånvarande, men ändå närvarande, lugn, trygg och bestämmande. Det som pappa hade sagt, det gällde.