Kategori: ”Gubbarna i byn”

Att skriva om ”Gubbarna i byn” var svårare än jag trodde. Eftersom ni alla var så anonyma för mig, så har jag fått gräva djupt i mitt minne, för att hitta er.

Jag skriver ofta ”vi”. Detta vi får stå för alla barn i byn, men mest för min lillebror Jan-Ola som alltid var min följeslagare. Har inte nämnt några av barnen i familjerna, dessa finns att läsa om i min bok Skolhemsongen.

Till sist, tack alla ni Gubbar som med stort tålamod, lät oss barn finnas i er närhet, både till vardag som till fest.

Holafors  2010-03-28
Annagreta Eriksson. H

Av Annagreta Eriksson H.

Han heter Petter Johansson, är gift med Beda. Bor på Lappåsen. Gården längst bort i byn.

Vi säger n´Lappås-Petter.  Petter och Beda bor i var sitt hus. Jag frågade mamma en gång varför dom inte bodde tillsammans. Fick till svar. ”a Beda vell ha värnt, å n´Petter vell ha kållt”.  Nåt mer fick jag inte veta. Men jag kan förstå det för n´Petter står på vedbacken nästan jämt. Har två bodar full med ved, så a´Beda behöver nog mycke värme.

Petter är mild och snäll. Går sällan klädd i blåkläder. Men bär alltid väst och fickur med kedja i västfickan. Hatt på huvet. Bär storväst och vadmalsbyxor på vintern, pälsmössa och hundskinnshandskar. Lägger in stora snusbussar under överläppen. Är noga med att hålla vägen öppen mellan Lappåsen och byn.  Handskottar vägen, sopar den ibland.

Hälsar jag på Petter bjuder han på hårdbrödsmörgås med hemsmör och saltfläsk. Smöret breder han på med tummen. Till det får jag vattenkakao. Det är kakao utrört i grädde som det slås hetvatten på. Jättegott när man är hungrig. Medan jag äter spelar han på sitt tvåradiga dragspel för mig.

Petter brukar ofta hälsa på hos oss. Läser Norrskensflamman som Mamma får sedan han läst klart den. När Petter hälsar på sin son i Jokkmokk skickar han vykort till mig. Han skriver på dem med kopiepenna. Teres och Ulla vill inte följa med mig på Lappåsen till Petter och Beda. Det gör ingenting, jag går gärna dit ensam.

Av Annagreta Eriksson H

Adolf Byström är byns enda ”gammpojke”. Han är född på sin gård. Var enda barnet (hade två syskon som dog i späd ålder, Erik och Jenny – reds. anm.) .

Byström som han kallas är kusin till min pappa. Byström är stor, kraftig och tystlåten, men har ett härligt inåtvänt hulkande skratt. Hälsar ofta på hos oss. Jag och min bror brukar då sitta och vänta på att få höra det skrattet.

Vintertid arbetar han i skogen, på sommaren bygger han på sitt hus och ladugård. Han bygger till, river och bygger om. Har ofta Kjerven till sin hjälp.

Adolf har inget emot oss barn som springer runt på hans gård. Vi brukar ofta gå in och hälsa på, frågar då artigt om vi får gå in i salen och titta. Storögt går vi runt och beundrar hans saker. Gamla fotografier med utsirade fina ramar. Prydnadsaskar dekorerade med snäckor. Gamla leksaker. Buntar med gamla veckotidningar, som det finns serier i. Sätter oss på golvet tittar i tidningen ”Söndagsnisse Strix” och glömmer tid och rum tills Adolf tittar in. Han säger inget, men vi förstår att det är dags att gå.

Adolf brukar göra sin egen mäsk, som han gömmer i skogen, för att ha till höstens bjudningsdans. En gång hittade vi den och provsmakade. Blev jättesjuka. Adolf skrattade länge åt den historien. Vi förstår nu varför han blir så konstig på dansen sedan han druckit av den.  

Vägen till Lappåsen går över Byströms gård. På Lappåsen bor byns äldsta ”gubbe”.

Adolf eller ”Kjerven” som vi sa, är gift med á Kjerfs Hilda.” Han är den av gubbarna som inte är född i Bysjön. Honom minns jag mest som Ullas pappa. Tyst och försynt brukar han sitta i sitt hörn i köket, läsa tidningen, lyssna på radion.

Arbetar med skogsavverkning på vintern, jagar samtidigt småvilt, som ekorre t.ex. Sommartid ägnar han sig, likt de andra gubbarna i byn, med att arbeta på åker och vedbacke.

I ladugården finns kor och småkreatur. Adolf är en duktig och anlitad byggnadssnickare. Ses ofta åka iväg på sin cykel till någon som behöver hans hjälp. Adolf är inte med i jaktlaget, har ingen jakthund.

Adolf sägs vara en klurig gubbe, han hade monterat in en pump i en skrubb, för att få vatten från sjön till köket. Jag tycker det är så konstigt att man bara med att dra ett stort handtag fram och tillbaka kan få vatten till huset. Adolf är liten och tunn, rör sig smidigt och snabbt både inne och ute. Bär för det mesta arbetskläder och keps på huvudet. Går liksom Kjerfs Hilda sällan på besök i gårdarna på byn. Är nog den av gubbarna som är mest anonym för mig.

Av Annagreta Eriksson H

Fritjof Wallgren bor kvar på samma gård som han är född, men som nu är arrendegård till Svanö AB.

Gift med Signe. Hans far Lars bor på övervåningen. Fritjof är en glad och positiv person. Trots att alla hans tre barn lider av diabetes finns glädjen där. Han spelar ofta på tramporgeln som står i kammaren, och vi barn står bredvid lyssnar och sjunger ibland med honom. ”Nä nu fo ä vära slut, jäg ha annä göra” kan han med ett skratt tvärt säga och det roliga är slut.

Min kusin kallar Fritjofs hem för skratthuset.

I ladugården finns både kor, getter och höns. I stallet står hästen. Den tredje hästen i byn.

Fritjof är rädd om sin häst, låter honom inte arbeta för mycket, skor sin häst själv. Ladugården är stor med ett stort loft, vi säger lagårdsbotten. Där brukar vi barn leka, hoppa i höet, sova över på sommaren. På hösten ordnas surströmmingsbjudning med dans, för det mesta hos Fritjofs.

Fritjof går som dom andra gubbarna i blåkläder på sommaren, vintertid i vadmalskläder som Signe har sytt till honom. Han är en av dom som bor i skogsarbetarkoja på vintern, har sin häst med sig och arbetar som körare.  Alla byns barn brukar göra skidutflykt, till kojan på andra sidan sjön, för att hälsa på. Vi blir då bjudna på Kolbullar och kaffe.

Kan ännu förnimma doften som fanns i kojan av svett, värme, häst och nygräddad kolbulle.

Av Annagreta Eriksson H

N´Manne Vallgren, bror till Fritjof, bor på Backen. Gift med Alma. Manne är stolt far till tre söner. Berättar gärna om sin önskan, att de ska få utbilda sig och flytta från Bysjön. Till mig säger han samma sak. ”Du skö läsa å bli na, komihög dä”. Tror kanske det har varit hans egen önskan.

Manne är inte intresserad av jakt, jagar inte, har ingen hund. Arbetar i skogen på vintern, hemma på gården på sommaren, med alla sysslor som hör en gård till. På Backen finns ladugård med olika kreatur, ingen häst. Manne gör inte stort väsen av sig, syns mest hemma på gården. Han är även en av dom som ”Bestämmer”i byn. Går som de andra Gubbarna mest arbetsklädd i blåkläder och keps. 

Min farfar är född på Backen. När jag går över Mannes gård brukar jag tänka på att här har min farfar gått. Det känns konstigt ibland. Jag träffar Manne mest när han kommer till sin bror, Fritjof, där även hans far Lars bor.

Manne har ett gott humör, röker sin pipa, berättar historier och skrattar ett gott bullrigt skratt. Vi barn lyssnar och skrattar med, även om vi inte alla gånger förstår poängen.

Av Annagreta Eriksson H

Vi sa n´Adolf Westberg. Gift med lärarinna. Adolf är född på gården där han bor. Hos Westbergs finns byns enda telefon. Dit går man för att ringa viktiga samtal. Ringa efter en droska eller ringa upp någon som sänt bud. Ringa efter en doktor vid sjukdomsfall. Samtalet kostar 25 öre. Byborna hämtar också sin post där en gång i veckan. Adolf sköter ladugården, hålls med piga ibland.

Mamma hjälper till i ladugården emellanåt, när Adolf är utan piga och har annat att göra. Hos Westbergs finns det en häst i stallet. Adolf och lärarinna är nog rikast i byn. Äger mycke skog.

Adolf är för mig stor och respektfull, han går ofta klädd i spetsbyxa, jacka och hatt. Vintertid i pälsmössa och yllerock.

Jag går inte till Westbergs utan att ha ett ärende dit. Adolf är med i jaktlaget, har jakthund, men jagar inte på andra tider av året än vid älgjakten. Han är den som bestämmer om det mesta i byn säger pappa. Vid Lövsjön har Adolf en jakt- och fiskestuga. Dit brukar vi göra fiskeutflykter. Stugan står alltid öppen, det är spännande att smyga in där, innan vi går hem.

Adolf är den första karlen i byn, som på 40-talet skaffar sig en egen bil. Körde bla Lärarinna varje dag till och från skolan på Eden. Hon hade fått lärarplats där sedan byskolan lades ner.

Jag åkte skolskjuts med Adolf till skolan på Eden i två år. 5:e och 6:e klass. Två för mig händelserika år.

 Av Annagreta Eriksson H

Ingemar är vår granne. Gift med Astrid, måg till Allan. Ingemar kommer ofta på besök hos oss, pratar jakt och fiske med pappa. Ingemar trivs i skogen, ute på sjön, som ung följde han ofta med pappa på jakt ut i skogen. Nu är han stadgad familjefar med jordbruk och sysslor hemma på gården. Men när det blir älgjakt på hösten, finns han med i laget. Är duktig skytt.

Ingemar ses ofta på cykel, på väg till någon liten fisketur, eller bärplockning. Är sällan tomhänt när han kommer tillbaka. Som ”yngst gubbe” i byn går han lite modernare klädd, i jacka, gabardinbyxa, med en skidkeps på huvudet. Ingemar är en snygg stilig karl, pappa till småflickorna Marianne och Birgitta.

Hos Ingemar finns ingen häst. Men kor och getter finns i ladugården. Ingemar arbetar i skogen på vintern och med flottningen på våren. Han är född på ”Mandustorpet” som ligger mellan Bysjö och Östansjö.

Ingemar lärde mig dansa när jag var liten. Bjöd upp mig när det var bjudningsdans i byn. Gav mig självförtroende, så jag vågade känna mig lika duktig som Ulla och Teres på dansgolvet. Dom dansade alltid med varandra. Värdefullt för en liten blyg flicka, vad jag inte förstod då, men har förstått som vuxen.

Av Annagreta Eriksson H

Vi sa ”n´Allan oppi såga”. Allan är född på gården, gift med Frida. Går för det mesta klädd i blå overoll och keps. Han har ett sågverk. Sågar bräder till folk. Det är spännande att få stå och se på när stockar blir till bräder. Allan har också en smedja där han brukar laga och smida till olika nyttosaker. Ute vid smedjan står en gammal rostig bil, som Allan en gång ägt.

Vi brukar leka i den bilen med hans son Nils Erik. Låta fantasin ta oss med på vådliga färder. Allan är en av karlarna som bestämmer på mötena i byn. Sköter om byvägen. Han är inte med i Jaktlaget. Tror inte jag sett honom fiska heller.

En stor fin ladugård, med plats för många olika kreatur finns på gården. Där finns ingen häst. Men ute på gården, står en gammal konstig traktor, den enda i byn. Den kan man se Allan köra omkring med på åkern. Allan går sällan på besök i gårdar, om han inte har ett ärende, han har det han gör hemma på gården. Ljudet från sågen och smedjan hörs ofta från gården, sommar som vinter.

Torpet som vi hyr efter branden av vårt hus, har tillhört Allans farföräldrar, nu tillhör det Allans dotter Astrid.

Av Annagreta Eriksson H

Johan är min far, gift med min mor Ada. Bor kvar på det torp där han föddes. Far är vagabonden, frihetsälskaren, jägaren. Älskar att gå i skog och mark. Syns inte hunden till, eller är bössan borta från sin krok i köket, vet jag att snart vankas det tjäderstek, eller ett nytt räv, hare, utter eller minkskinn att hängas på väggen i väntan på pälshandlaren.

Vi behöver aldrig gå hungriga, det finns för det mesta, kött och fisk på bordet. På hösten är det älgjakt, då vankas det älgkött, om jakten varit god. Kanske ses han av de övriga männen i byn som lättjefull, han brukar inte jorden, håller inte boskap. Arbetar inte i timmerskog eller flottningen. Jag frågade mor en gång varför? Fick till svar, han behöver inte, försörjer oss med kött och fisk, säljer, pälsskinnen på våren, får lika mycket inkomst på det som övriga karlarna i byn får på sina arbeten. Pappa har ett handikapp, en sjukdom i sina händer som gjort fingrarna krokiga och stela, men lärt sig leva med det.

För mig är pappa den som antingen är borta i skogen, cyklat till Eden eller Krånge för att handla, eller också ligger han och sover för att han är trött efter jakten. Eller ute och fiskar med Ingemar borta vid Lövsjön. Där kan dom vara i flera dagar, komma hem med nedsaltad fisk som räcker hela året.

Pappa kan” hantera pennan”. Skriver brev till olika instanser för att få tillstånd att bygga oss en ny stuga. Det år jag började skolan, stod stugan klar. Men då hade pappa blivit sjuk i TBC, låg på Österåsens sanatorium. För mig var pappa, under mina första år, skolår, någon som var frånvarande, men ändå närvarande, lugn, trygg och bestämmande. Det som pappa hade sagt, det gällde.

Av Annagreta Eriksson H

Emil gift med Jenny, bor kvar i gården på Näset där han föddes. Nu en arrendegård tillhörande Svanö AB. Emil är lugn och trygg.  Snäll med oss barn, ser ”mellan fingrarna” på våra äventyr men håller ögonen på oss om något skulle hända, när vi leker nere vid ån, inne i båthus, eller ladugård.

Sommartid är källarbacken hans speciella plats. Där kan han ligga och titta på svalorna, som flyger in och ut i alla sina bon under stugtaket för att mata ungarna. Vi brukar också ligga där en stund tillsammans med honom, ibland tysta. Men för det mesta är det prat och skratt. Om han inte ligger med hatten över ögonen, för då vet vi att han sover och inte vill väckas. Källarbacken är mötesplatsen när någon cyklar eller går förbi. Där sitter gubbarna och ”ackedär” om skörden, fisket, jakten, nära och värdsliga nyheter. Vi lyssnar och lär.  Emil är med i jaktlaget. Han har även en jakthund. En gråhund.

När vi leker nere vid forsen brukar han göra sig ärende dit för att se till grinden, så att vi inte glömt stänga den. Han säger så, men det är nog oss han vill titta till. Hos Emil finns det häst i stallet, jag är lite rädd för hästar, de är så stora. På sensommaren vid höbärgningen brukar vi få åka hölass och ibland få rida eller ”sitta på hästryggen” från ladan och ut på åkern. Det finns tre hästar i byn. Vintertid när gubbarna kör timmer, vet man innan de kommer ner på sjön med timerlassen, vilken körare och häst det är. Det hör man på bjällran. Jag känner trygghet i det ljudet.

Av Annagreta Eriksson H

På begäran och för rättvisans skull, skriver jag även om ”Gubbarna i byn”.

Till skillnad från kvinnorna, minns jag gubbarna som mer anonyma. Dom fanns där, gick klädda på sommaren i blåblus och blåbyxa, vintertid i grå vadmalsblus och vadmalsbyxa, alltid med slidkniven på bältet och några med snus under läppen. På huvudet hade de keps el. hatt på vintern en krimmermössa.

Gubbarna fanns sommartid och höst på åker eller på vedbacken. På vintern i skogen, högg timmer, broschlade och körde ihop. Bodde ibland borta under veckorna i skogskojor.
På våren arbetade några i flottningen, alla hade de vårbruket med plöjning och sådd, potatisland, mm att arbeta med. Det var gubbarnas sak att sköta om häst, stall och hästfordon.

Efter dagens slit väntade de på att kvinnorna skulle komma in från kvällsmjölkningen. För att varje kväll bli bjudna på kornmjölsgröt med nysilad mjölk. Så gick året runt och jag upplevde ”gubbarna” ibland hemma, ibland borta. Vi sa alltid n framför namnet, tex. n´Emil likväl som vi sa a till kvinnorna, a´Jenny.

Jag minns Er alla, precis som jag såg Er då. Jag kan minnas fel. Det är nu mer än 65år sedan, jag fram till 7års ålder, fick dela lyckan med Er att få bo i Bysjön. Därefter lite sparsamt på skollov, bodde även hemma i 2år 5.e -6:e klass, med skolskjuts till Edens skola

LYCKA
Det kan vara låga hus
forngrå stuga, sovande i månljus
och en ladugård
där det är tyst i spiltorna.

Hästarna
som en gång stod där
är borta
deras steg
hör till en annan värld

Det kan vara tystnaden
när alla gått,
det kan vara minnet
av en ännu ej förlorad verklighet
ännu ej förlorad
ty på sadeln
i den övergivna ladugården                    
hänger bjällerkransen                              
som bevarar klangen
spröd som en rimfrost
lätt att väcka.

Ack vid minsta dallring
klingar varje bjällra
klarare än himlens stjärnor. 

Av Bo Setterlind

Annagretas berättelse om ”Gubbarna i byn” publiceras på måndag.