Av Annagreta Eriksson H
Adolf Byström är byns enda ”gammpojke”. Han är född på sin gård. Var enda barnet (hade två syskon som dog i späd ålder, Erik och Jenny – reds. anm.) .
Byström som han kallas är kusin till min pappa. Byström är stor, kraftig och tystlåten, men har ett härligt inåtvänt hulkande skratt. Hälsar ofta på hos oss. Jag och min bror brukar då sitta och vänta på att få höra det skrattet.
Vintertid arbetar han i skogen, på sommaren bygger han på sitt hus och ladugård. Han bygger till, river och bygger om. Har ofta Kjerven till sin hjälp.
Adolf har inget emot oss barn som springer runt på hans gård. Vi brukar ofta gå in och hälsa på, frågar då artigt om vi får gå in i salen och titta. Storögt går vi runt och beundrar hans saker. Gamla fotografier med utsirade fina ramar. Prydnadsaskar dekorerade med snäckor. Gamla leksaker. Buntar med gamla veckotidningar, som det finns serier i. Sätter oss på golvet tittar i tidningen ”Söndagsnisse Strix” och glömmer tid och rum tills Adolf tittar in. Han säger inget, men vi förstår att det är dags att gå.
Adolf brukar göra sin egen mäsk, som han gömmer i skogen, för att ha till höstens bjudningsdans. En gång hittade vi den och provsmakade. Blev jättesjuka. Adolf skrattade länge åt den historien. Vi förstår nu varför han blir så konstig på dansen sedan han druckit av den.
Vägen till Lappåsen går över Byströms gård. På Lappåsen bor byns äldsta ”gubbe”.