Av Annagreta Eriksson H.
Han heter Petter Johansson, är gift med Beda. Bor på Lappåsen. Gården längst bort i byn.
Vi säger n´Lappås-Petter. Petter och Beda bor i var sitt hus. Jag frågade mamma en gång varför dom inte bodde tillsammans. Fick till svar. ”a Beda vell ha värnt, å n´Petter vell ha kållt”. Nåt mer fick jag inte veta. Men jag kan förstå det för n´Petter står på vedbacken nästan jämt. Har två bodar full med ved, så a´Beda behöver nog mycke värme.
Petter är mild och snäll. Går sällan klädd i blåkläder. Men bär alltid väst och fickur med kedja i västfickan. Hatt på huvet. Bär storväst och vadmalsbyxor på vintern, pälsmössa och hundskinnshandskar. Lägger in stora snusbussar under överläppen. Är noga med att hålla vägen öppen mellan Lappåsen och byn. Handskottar vägen, sopar den ibland.
Hälsar jag på Petter bjuder han på hårdbrödsmörgås med hemsmör och saltfläsk. Smöret breder han på med tummen. Till det får jag vattenkakao. Det är kakao utrört i grädde som det slås hetvatten på. Jättegott när man är hungrig. Medan jag äter spelar han på sitt tvåradiga dragspel för mig.
Petter brukar ofta hälsa på hos oss. Läser Norrskensflamman som Mamma får sedan han läst klart den. När Petter hälsar på sin son i Jokkmokk skickar han vykort till mig. Han skriver på dem med kopiepenna. Teres och Ulla vill inte följa med mig på Lappåsen till Petter och Beda. Det gör ingenting, jag går gärna dit ensam.
Det där med tummen Julia, låter vi vara osagt, kanske minns jag fel men hemsmör från kammarn i ”Gammstuga” var hårt i vinterkylan och då var tummen bra att ta till för att bre hårdbrösmörgåsen till hungriga barn som satt och väntade. Reflekterade då inte på tummen, det var bara gott. Petter var en snäll och ”goaktig” farbror och som en del av Lappåsen tyckte jag mycket om honom.
Roligt att du hörde av dig Julia. Trevlig sommar, du vet att jag har både dig, tant Beda och Lappåsen i mina tankar.
Kram Annagreta
Julia skriver…
Lappås-Petter bredde inte smör med tummen. Det fanns gott om knivar.
Behövs originalitet, ta då spottkoppen med granris i botten. Den stod på golvet och där hamnade det använda snuset. Petter hade också en stor ovilja mot att byta skjorta men Beda var ihärdig, så skjortbyte blev det. Men tummen i smöret – aldrig.
Det garanterar en dotter som växt upp med honom.
Amerikanskt fläsk tror jag det egentligen hette. Det där med tummen tror jag heller inte var så farligt, det finns värre ”skit” i maten idag.
Vi bodde i Petters stuga en tid, strax efter branden. Jag minns det inte, var bara ett år då.
Hemkärnat smör och saltfläsk låter underbart gott! – men tummen i sammanhanget kanske man kan vara förutan…
Petters stuga, den ursprungliga Lappåsstugan, står fortfarande kvar vid infarten till Lappåsen. Nuvarande storstugan kom från ”Knösen”, ovanom Lappåsen, som var familjen Kjerfs tillfälliga stuga innan man flyttade tillbaks ner till byn till sin gamla gård. Om jag minns rätt.