Bysjö-Ystasjö-Sönnasjö

Om ni väljer kategorin ”Mina barndoms dass” av Annagreta, så finns där nu uppdateringar med bilder från Mariannes och min rundtur i Bysjö i september 2010.

Här kommer dassbilder från Bysjö. Mitt i älgjaktsveckan i september gjorde vi en ”dassturné”, med Marianne som guide, och fotade de dass som fortfarande finns kvar. I följande inlägg ska vi visa de dass som Annagreta beskrev i sin novell ”Mina barndoms dass”. Vi börjar dock med ett som är ganska nybyggt.

Dasset från insidan, med den fina spegeln.

Insidan av dasset. Visst har tavlan med sjön bak på väggen likheter med Bysjön i sitt motiv?

Tänk om alla dass hade sådan här vacker utsikt!

/Lars Eric

Det kan uppfattas som lite absurt att jag skriver om dass.

Men jag har från det jag var liten haft en längtan att få vara ensam, själv kunna sitta och tänka och fantisera. Det kunde jag få göra på dass. Vintertid fanns det ingen längtan att sitta kvar. Numera har i regel alla barn ett eget rum, där de kan få vara ostörda, kunna stänga dörren om sig, vilket även många gånger kan ge en ensamhetskänsla. Så det var nog inte så tokigt med dass i alla fall. Behövde inte vistas där jämt, bara ibland. Och inte behövde man köa heller. Flera kunde gå samtidigt.

Som barn på ett Skolhem delade jag allt inom det husets väggar med 35 andra barn, vilket jag också skriver om i min bok Skolhemsongen. Någonting som jag däremot inte har något minne av är hur vi som ”gick på dass” skötte hygienen. Det sas ingenting om att tvätta händerna efter varje besök och var skulle vi tvätta dom? Däremot fick vi lära oss det på skolhemmet, där fanns det tvättmöjligheter efter varje besök.

Ja, så kan man också beskriva  en längtan att få vara ostörd.

Annagreta Eriksson H.

När jag som sjuåring flyttade till Junsele och Skolhemmet, blev det andra rutiner. På skolhemmet fanns det toaletter inomhus. Jag måste lära mig att gå på dass inne. Men på skolan fanns utedass, en lång röd länga med flera dass i rad. Fastän skolhemmet låg nästan intill fick vi inte gå dit efter skolans slut. På vår ”utetimme” fick vi heller inte gå in på toa. Men vi trotsade förbudet, när vi måste och sprang på skoldasset när vi var ute och hoppades att ingen av ”tanterna” såg oss. Under dom åren tappade jag känslan för att gå dass.

Annagreta Eriksson H.

Mormors dass fanns i Krånge, Junsele. Det låg också i ladugårdslängan. Längst ner med en  utförsbacke dit. Ladugården var byggd som en suterrängbyggnad. Hade man bråttom, sprang fort, kunde det vara svårt att stanna just vid dassdörren. Det var ett stort dass med flera hål i olika storlekar. På avsatsen ett litet barnhål. Dassbänken var hög, fick hoppa upp för att komma dit. Vi var i regel flera kusiner samtidigt hos mormor och gick då tillsammans på dass, både flickor och pojkar gick samtidigt. Där kunde vi sitta och prata och skratta länge ibland utan att det var något märkvärdigt med det.

Annagreta Eriksson H.

Det dasset låg i hörnet av ladugården. Tillbyggt mot gödselstacken. Ett litet ombonat dass med bonader och bilder på väggarna. Besökte dasset i vuxen ålder och fann till min förvåning ett underbart rum. Målat i mjuka färger. Vackra bilder på väggarna.

Tvättställning och vattenkanna. Stearinljus och tändstickor. Färgglad trasmatta på golvet. Det kändes främmande, kunde inte hitta barndomens känsla, men fann ändå den ro jag sökte där som barn.

Annagreta Eriksson H.

Kjervs dass tycker jag mig minnas som ett litet dass inbyggt i ladugården. Besökte det nog endast när jag måste, var inget speciellt med deras dass.

Annagreta Eriksson H.