Bysjö-Ystasjö-Sönnasjö

Fritjofs dass låg inne i ladugården. Jag fick gå genom ladugårdsporten för komma dit.

Dasset var stort och hade fönster mot baksidan av ladugården. Det hade tre hål med lock. Jag brukade sitta där länge, drömma mig bort. Hittade jag en tidning med en bild av Hagasessorna kunde jag fantisera att jag var en av dom.

Jag hörde ibland Teres och Ullas röster ute på gården, men brydde mig inte om det. Hade haspat dörren, ingen kunde komma in. När jag suttit länge nog, hämtade jag mjölkhinken i värmstugan och gick ut. Berättade inte för Ulla och Teres var jag varit, utan gick hem med mjölken. Det var bara ibland jag gjorde så, när jag kände för att vara ensam, för det mesta lekte jag med de andra barnen.

Annagreta Eriksson H.

Deras dass låg på gaveln av deras nybyggda ladugård. Gick sällan dit, endast när jag ansåg att jag inte hann hem. Trappan upp på utsidan var rolig att gå.

Det fanns inga bilder på väggarna eller roliga tidningar på deras dass. Sprang ut så fort jag var klar, kände ingen trygghet där.

Annagreta Eriksson H.

”Får jag se din, får du se min?”  Den frågan ställdes mig på det dasset. Frågan ställdes av Nils-Erik, Allan och Frida Svenssons son. Vi var båda sex år. Det är en välbevarad oskyldig hemlighet, som jag inte yppat för någon under alla år. Nils-Erik hotade med ”Om du skvallrar så kastar mamma ut er från huset”. Hans föräldrar ägde huset vi hyrde.

Förskräckt drar jag ner byxorna, han gör samma sak. Sedan står vi och tittar en stund. Drar på oss byxorna och går ut. Men jag tyckte, det var inget att se, han såg ju ut som min lillebror, inget märkvärdigt.

Dasset var heller inget märkvärdigt, fyra hål och ett litet barnhål. Det låg i slutet av boden, som även innehöll vedbod och ett utrymme där vi sov om somrarna. Jag sprang hellre ”hem” till vårt dass på torpet, än att jag gick på deras dass.

Annagreta Eriksson H.

Det enda som fanns kvar efter branden på torpet var dasset och vedboden. Dasset låg vid skogskanten. Bredvid dasset gick stigen som ledde till Erik Svenns, huset vi fått hyra efter branden.

Det var ett enkelt dass. Helt fristående, gjort av enkla grå bräder. Det gick att se genom springorna i väggen. Ett hål i bänken. Tidningspapper att torka sig med – gnuggade jag det länge i händerna blev det mjukt.

Stora höga granar växte intill ena dassväggen. Granarnas sus underhöll medan jag satt där. När det regnade smattrade det härligt på taket.

Efter det att vi byggt det nya huset på torpet, och flyttat tillbaka dit, brukade jag om somrarna få skura dasset med såpa. Då ställde vi sedan också in små björkar och en låda med torkad myrmossa, som vi sedan hällde i bänken mot lukt och flugor. Kan ännu förnimma doften av nyskurat dass.

Annagreta Eriksson H.

Deras dass låg i ladugården, högt upp ovanför hästens stall. En lång trappa ledde dit opp. Om jag klev upp på dassbänken, kunde jag se hästen i hans spilta. Det fanns tre hål i bänken, ett större två mindre, och ett ”litet” på avsatsen framför bänken. Kunde tänka mig att det var praktiskt att ta flera av barnen med sig när man gick på dass.

Där kunde jag sitta länge, lyssna till hästens olika ljud. Svalornas kvitter när de flög in och ut för att mata sina ungar. Emil byggde sedan ett nytt dass bakom ladugården. Det dasset hade jag inte samma känsla för.

 
Annagreta Eriksson H.

När jag var liten älskade jag ”att gå på andras dass”.  Jag behövde alla gånger inte gå dit för att jag måste eller hade behov. Dassrummet tilltalade mig, jag var trygg på dass. Där kunde jag få vara ensam, sitta och fantisera. Titta i tidningar och priskuranter som Åhlen&Holm och Oskar Åren – Wiskadahls m.fl. och drömma mig bort.

Där fanns en haspel på insidan av dörren, jag kunde låsa in mig, ingen kunde komma in förrän jag själv öppnade.  På några av dassen fanns det bilder och tavlor på väggarna. Kungatavlan var populär, även tavlan av Mo gamla kyrka och klockstapel. Vissa hade trasmattor på golvet och en hemgjord björk kvast i ett hörn, då brukade jag städa dasset.  I regel var dassen inbyggt i ladugården med dörr på utsidan av väggen. Men det fanns även fristående dass, det fanns dass med ett hål och ända upp till fyra hål, då med ett litet ”barnhål”. Det fanns inte lock över hålen på alla dass. Jag är nu 73 år, men kan ännu efter alla år frambringa minnen från dessa mina barndoms dass.

Har även under alla år önskat mig ett utedass här hemma på gården, men där har det blivit stopp.”Vad ska du med ett utedass till, när du kan gå på toa inomhus”? Säger Kjell. Men det handlar inte om det, utan känslan av att få sitta på ett utedass, kunna stänga dörren om sig, sitta och meditera i egna tankar. Fly världen för en stund. Känna alla utedofter, lyssna till alla ljud, ett dass lever, det gör inte på en innetoa..

Få inreda dasset efter min egen smak, tror inte jag skulle använda det till vad det är ämnat för, utan bara sitta där, låta alla mina känslor komma till mig. Barnbarnen kunde få leka där, få använda det. Kanske dom då kunde få uppleva samma känsla. Det dasset skulle bara användas sommartid, samt vara försedd med en kemtoainsats.

Holafors 2010-08-08
Annagreta Eriksson H