Pratade i telefon med min yngre bror Jan-Ola. Som alltid när vi pratar med varandra, så kommer vi in på barndomsminnen från vår hemby Bysjön. Vår pappa Johan, var som jag tidigare berättat, en naturens man. Jägare, fiskare, ett arv han fått, från sin far Pelle, även kallad ”rävPelle”, på grund av sitt jaktintresse. Det arvet som även vår storebror Hans-Ingvar fått av pappa Johan. Arvet vilade nu också på Jan Ola,som var totalt ointresserad.
Så började han, att i telefon berätta för mig en märklig historia/
Det var en kall och snörik vinterdag 1945. Jag var 13 år. Eftersom kylan hållit i sig ett tag,och färdmedlet för att ta sig de nio km, till Eden, för att inhandla förnödenheter, var spark, skidor eller ”apostlahästarna”, så började det att tryta med mat i skafferiet.
I dag vet jag mig ingen levandes råd, sa mamma, jag har ingenting att sätta på bordet. Måtte det snart bli blidväder. Tur att vi har mjölktag hos Signe i alla fall …
Jag kan hämta mjölken, sa jag, samtidigt som jag la till, ska fixa lite mat också. Tog tomhinken och gick, när jag kom till ”rännelbrokroken”, fick jag se en tjäder sitta högst upp på en talltopp i ”Olofsjärla”. Närmade mig den försiktigt, men den lyfte och flög sin väg. Tänkte, där flög vår mat sin kos.
Jag gick vidare efter byvägen. När jag kom till ”Bränna”, där Harriet och Benke har sin sommarstuga , satt tjädern där i ett träd. Skyndade mig till Fritjofs, bytte mjölkhink och tror du inte, den satt kvar i trädet på ”Bränna”. Men när jag närmade mig den, lyfte den och flög över myren hemåt igen. ”hörrö dudu” dig ska jag ha, vänta bara sa jag högt till mig själv.
Tro det eller ej, men när jag kom till”Olofsjärla” igen, sitter tjädern där i samma tall som jag såg honom i förut. Jag smög mig förbi, det fortaste jag kunde, hemåt med mjölkhinken, kollade bakåt , tjädern satt kvar. / Får jag låna en bössa, sa jag till pappa. Jag ska skjuta en tjäder i”Olofsjärla”. Jasså , sa han på sitt lugna sätt, skö du dä, du kan ta salongsgeväre./
Efter det att jag fått en del instruktioner om bösan och hur jag skulle gå till väga, så ålade jag som pappa sagt, vägen fram till ”rännelbrokroken” Tjäden satt kvar. Jag satte mig upp fösiktigt, lyfte bössan,……..siktade och tryckte av. Tjädern ruskade lite på huvudet, undrade nog vad som hände, men satt kvar. Jag laddade om bössan igen,siktade lite under huvudet, som pappa hade sagt. Vilket jag glömde fösta gången. Nu blev det full träff.
Tjädern föll, försvann i djupsnön- jag sprang hem med bössan. Gick sedan ut för att leta efter fågeln. Kavade mig fram i djupsnön, som gick ända upp till midjan. Där i snön låg den, tänkte inte på annat än, nu blir mamma glad för nu har vi mat. Tjädern vägde 7 kilo.
Någon mer jakt blev det inte för min del, varken då eller senare. Jaktintresset – farsarvet, gick vidare från min bror Hans -Ingvar till hans dotter Harriet, som blev en duktig skytt, har skjutit flera älgar tillsammans med Bysjö jaktlag under de gågna åren.
För övrigt , tjädern var god, vi hade mat en hel vecka. Kylan gav med sig och vi kunde ”fara fram” på Eden till Jonas Forsséns affär, och fylla på matförådet igen.
Med det slutade hans berättelse.
Annagreta Eriksson H. i Holafors 2014 – 08 – 10.